SIDSÅRET

I'm not dead yet

2009-12-07T00:26:00.007+01:00

I've been away. I'm still away. I am stuck in 9 to 5. It sucks you dry. But, it makes your head clear. Money isn't everything. It is almost nothing. A pair of new jeans, a beer and an empty head.

But, I try to write and paint during the weekends and at nights.

The painting above I have used the side of a brush, wet on wet, trying to create a fuzziness.

On this one, the method is more traditional. It actually looks better in reality. I like the hand and the face. The face of the man to the right is much to bright at the moment, I will soften it.

This portrait is made in the same technique as the painting above. I've used earthy colours and zink white.

On this painting I've used a more vivid brush and a putty knife. It is really wet on wet, thick with paint.

This painting I've been working on for a long time, and still working on it. The original is much better. There are layers upon layers, forming a depth to it, which you cannot see here. Again I like the dark light play.

See you soon, hopefully.

Another worked on painting

2009-09-22T22:25:00.011+01:00

MAN

Hello.

AUDIENCE

Hello.

MAN

My name is Rickard and I paint.

This painting, I've been working on for quite some time. I couldn't just find the right image in it. I think I am on the right track. Kill your darlings, and I have. I've cut out the parts that somehow didn't work.

This is the first version. No, I'm not a natural talent... But you can clearly see that the middle part is already there. Here I used acrylic paint.

Then I developed it a bit, trying to find the position of the womans leg. I also tried to use the shift of light and shadow, and perspective to create depth. Really, I wanted to paint a classic painting, with nudes, but found it difficult to paint out of "memory".

This version has been altered in Photoshop, and the original photo file has been lost. But you can se that I somehow managed to find the womans buttom. Still, I wasn't satisfied with it.

Then, I came on to the painting quite drastically, cutting out the parts that had troubled me. There I painted some buildings. Something happened, but it wasn't what I wanted.

Now I'm left with this. I hope finally found the right path in that dark forest.

Hamlet
112x148. Oil on canvas.

I looks somehow like Everett Millais Ophelia from 1852. Anyway, it has been like das Vorbewusste, not unconscious, that is totally out of the conscious mind, but half-conscious. Therefor, I call it Hamlet.

Ophelia (1852)
Everett Millais
76x111. Oil on canvas.

Anyway, this is what I do when I'm not at work.

Paintings reworked

2009-09-20T21:37:00.010+01:00

I stole some hours tonight, to paint. Finally.

I still try to find the right movement from dark to light, using burnt umber, yellow ochre and white.

Humans
52x60. Oil on canvas.

Perhaps it's "too brown", at the moment. But I prefer that from too blue, as the previous version, below.

***

Man with hair

33x41. Oil on canvas.

This one, this painting I have once again tried to use the putty knife in a portrait. The detail is of course lost. I mean, it is difficult.

Study for bodies
38x46. Oil on canvas.

I cut the man out. Instead there is blackness. I don't know what it means. But I started to something else in the painting below, som kind of abstraction.

I will not quit my day job as yet though...

Progressing?

2009-09-17T23:14:00.003+01:00

I've been working late, too late. This time I have used Flash and Windows Movie Maker combined.

I think it works, but the picture quality isn't all that good.

Have a look!

My first "flash"

2009-09-17T22:06:00.006+01:00

Preair

2009-09-14T22:08:00.003+01:00

Here is a preview of the short movie that I am working on. And please note that it is not finished yet.

I am working with Windows movie maker, and it is quite crude a tool. Blunt, I should say; you still say "cutting".

During the intermission

2009-09-14T13:20:00.005+01:00

I'm making a movie of my new, and tempory, life working for the money. That is why I haven't updated my blog in a couple of days. In case, anyone wondered where I'd gone. But I'm here, still thinking about the colour, and its texture and thickness.

During the "intermission" take a look at this wonderful painting by Otto Dix.

If I were able to paint that way I...

How I would like to paint - 1

2009-09-10T22:49:00.003+01:00

Roberto Matta (1911-2002)
Paralelles de la vie 1971

198 x 292 cm. Oil on canvas.

There are many painters I envy and admire. Roberto Matta is one of them. My interest in Matta comes mainly from the way he is working with white. The light in his paintings always has a somewhat supernatural feeling about it. Rembrandt, below, is an obvious example of how tension between areas in light and in darkness can capture ones eye. It is both the light and the darkness that is important. Therefore you stay in the image, and in what it is depicting. But Matta, I think, wants you to look at the light, the dark is there to strenghten the white. He is telling a different story, which points out of the painting.

Rembrandt Harmenszoon van Rijn (1606-1669)
The Nightwatch 1642
363 × 437 cm. Oil on canvas.

I would like to be able to paint this way.

The fourth hidden image

2009-09-08T22:26:00.005+01:00

Last night, when I had put out the light, my eyes closed so quickly that I had not even the time to say, "I'm going to sleep". Then, the forth image appeared before my minds eye. It was the Rosetta stone, I had been looking for. The clear dark stone stood there, with its tiny, white letters.

It has a similar shape, but in contrast to Bable, it brings languages closer to one another.

The Rosetta stone was found in Egypt and brought to England. It contains one text, in three ancient writings systems.

Now I go back to sleep, and perhaps I find another image in the maze that is called memory.

Inspiration and the subconscious

2009-09-06T23:17:00.015+01:00

Sometimes long after I have made a painting, I slowly begin to realize where the image came from. One image is composed by many different images.

Sight occupies a great deal of the brain, and seeing is mainly remembering. Even though snow is not always white, but often blue or gray, you see a white surface, and conclude the the white, blue, and gray matter is the thing you call snow, and think of as white. To see snow as white, you need memory. It is the same with faces. The first time you see a face you may conclude that a hat belongs to the face.

When you paint, you look and look into the canvas, you take a few steps back and look for that image which is already there. To paint is therefore a search into ones memory.

Hopefully, you don't reproduce a painting already present in the physical world, but you take parts from many different pictures, and make something which was not present in them, and not in the sum of them. Good art, and writing, is bigger than the sum of all the parts. I don't know, if that is the case in this painting of mine, but it is a good example of how non-verbalized memory - or if you want, the subconscious - may work, in a creative process.

Flying Dutchman
41x56 cm. Mixed media on canvas.

This painting consists of at least three pictures, one from my school days. I suspect that it was in one of the history books, even though it is a story from the Bible, trying to explain the origin of different languages. (Nowadays we have a much more plausible theory, and it has nothing to do with God, or the hubris in men.)

Tower of Babel
Pieter Brueghel the Elder
(1563)

Something of the shape is there, but looking at these two painting next to each other you are awestruck by the richness in detail and in perspective. But anyway, mine is has something of a mystery to it...

The entire city
Max Ernst

( 1935-37)

Perhaps it is not so obvious were this wonderful painting is blended into my painting. Again, it is the shape, even though mine is clearly more vertical. The foreground which is filled with flowers (dying?) in Ernst's painting, is in mine lies in darkness. Perhaps, there is something missing (I mean, except talent).

The last painting I found in my own, is Arnold Böcklin's romantic painting Die Toteninsel from 1883. (Death is an Island somewhere in the Mediterranean, and presumably quite crowded.) But again, memory is not to be trusted. In my mind it is still much darker, I mean, it my memory it actually looks a lot more like my painting.

I suspect that there is even a fourth or fifth painting dwelling there somewhere.

Hope you are well.

Yours sincerly,

Study for bodies 3

2009-09-03T21:51:00.004+01:00

So, I'm still working on my erotic pictures, or as I call them, studies for bodies, and still I blush as I publish them. Anyway, this is more what I had in mind when I published the first version of painting below. This deep colour, coming from brown-blue (unfortunately not visible with my mobile phone camera) to the fleshy pinkish. I try treat the canvas roughly and the paint is added on quite fast, again using the putty knife. Only this time, I have used the first versions colour as a background, therefor I didn't have to add so much paint this time, but still you get the deep feeling.

Study for bodies 3
46x55 cm. Oil on canvas.

Early version.

The surface of the early version is, as you can see, not so much alive as the new painting. I like this kind of colouring also, but I think it is more useful for those artist who tells more straight forward stories in their paintings. As to me, my paintings, I think, tries to tell some what more non-verbal stories, more subconscious, dark feelings perhaps. But, don't get me wrong, the darkness fills me with joy. You know, it's like H.P. Lovecraft.

Take care!

Please comment.

The painter in his studio

2009-09-02T20:50:00.002+01:00

Sidsåret in English and explanation of the name

2009-08-28T23:33:00.012+01:00

SIDSÅRET in English!

Sidsåret is my two year old blog. The blog name refers the New Testament and the story about Jesus on the cross. A roman soldier, after the unusually quick death of Jesus, "poked" the dead man with his spear and out came water and blood. The wound Jesus was inflicted from this long spear was seated on his right side, just on the ribs. So, the name means simply side wound.This is where Tomas the Apostle (the one that doubted), after the resurrection of Christ, had to stick his finger to assure himself. Of course, this wound has a lot of connotations and is surrounded by mystery. Where does the water come from?

You may wonder why I named my blog after this story. As a matter of fact, it has had a great significance for my writing. This blog was originally used for publishing texts, but since I, for some time now, have had a quite serious writes block, I paint, awaiting the words to return. Therefor I publish my paintings, but decided to keep the name. It was just a couple of years ago I discovered that it was not only the story from the Bible, which had had such an influence on my writing, but the painting, the Death of Marat by David.

Notice the oblong, clean cut on his chest, clearly a christian reference to the death of Christ. For many years this picture and the story of Jesus brewed in my mind, and finally came to signify writing itself. Perhaps that is not so strange. Blood is in both "pictures" and water came out of Jesus' wound; Marat is taking a bath and was killed in the act of writing. To me, this picture always seemed to be the portrait of a suicide. Then, writing seemed to balance on a very thin line between life and death.

Have a good one!

3 new paintings

2009-08-28T10:16:00.010+01:00

Even more paintings. On Monday my vacation ends. So here are some so called holiday pictures. Still I have the time, before early mornings and unpaid overtime(?). Perhaps I had Turner in mind when I painted the one below. Here I've used what I think is called a putty knife in English. Furthermore a old British phone card turned out to be very useful. I've tried to avoid to go in to too much detail, instead I've been trying to give a feeling of an upset see in a harbour. Actually, it is a classic landscape. I used a brush for the under painting only. The method which I have appropriated this summer is the so called wet-on-wet method, inspired by the old masters, e.g. Rembrandt. But, of course he went into detail. That is, for the time being quite above my skills. Anyway, I like the roughness and the life this method creates. (Double click to enlarge).

Harbour.
65x92 cm. Oil on canvas.

This is sort of an on-the-side-painting of figures in darkness and light. In this painting, as you can see, I have used brushes, but again the wet on wet method was used. Especially, I like the figures to the left. And in real life the man, the second from the right, looks a bit like Bacon. I suppose that he first paints the background and then paints his figures in one go. For that figure I had a black, dry background, and I painted him with the use of my fingers. I especially like the white small white paint dots on his shoes and the red-black colour of his trousers (which unfortunately is not visible in this photo).

Men in light and shadow.
30x87 cm. Oil on canvas.

Below you see what originally was a self portrait, were I had a beard. That's why he has seems to have a slight oversized chin. And here I've used thick, unmixed paint. Of course, no detail is possible with the putty knife. For the time being, it is still lacks a a bit of colour for my taste. Perhaps I will ad some red, burnt umber and yellow ochre to it.

Man.
40x53 cm. Oil on canvas.

That's all for now folks!

Please don't be afraid to comment.

New paintings of sexual intercourse

2009-08-27T22:16:00.006+01:00

Not for sensitive people!

Well, I have continued to paint erotic, or perhaps you have to say, pornographic images of what people do with each other. It is strangely difficult to do without blushing and thinking of crossing a boundary. The taboo is acutely there. Anyway, I'm trying to view the visual part of sexuality in a different way. In the end, it's all about the love of paint.

This is a much brighter picture, in which I have tried to use the physical characteristics of the paint, to emphasize shadow-light. The pink coulour is very nice to use, I think. It has sort of a fragility over it. Maybe, this pink colour reminds one of pigs. But we share most of our DNA with them. I like to call this colour Intimate pink.

Study for bodies 2.

38x46 cm. Oil on canvas.

Below is my first attempt to portray sexual intercourse from behind. Again I've the wet-on-wet technique and avoided to mix the paint. I am not saving paint. Unlike in the other paintings I have to a large extent used a brush, and the expression is really different, perhaps more blunt, on the spot. The paint does not have as much expression in itself.

Study for bodies 3.
46x55 cm. Oil on canvas.

Here is a more expressionistic version of the the missionary position above. Flesh. Perhaps one come to think of Otto Dix, or German expressionists, where classic beauty were not so obvious a purpose.

Study for bodies 4.
55x65 cm. Oil on canvs.

Well, I paint.

Lite fler bilder

2009-08-21T14:26:00.011+01:00

Ja, nu har jag kommit igång lite grand. Här är några bilder jag har gjort.
Bland annat min första erotiska eller pornografiska bild.

Målarens ateljé.
55x73. Olja.

Det här är målaren ateljé som jag har jobbat med ett tag. Den är alltså på gång. Rutorna i bakgrunden ska alltså vara fler tavlor. Kanske är mannen ett självporträtt.

Utan titel.
53x69. Olja.

Ja, det här är en halvstor målning som är alldeles för platt i färgerna än så länge. Men jag gillar, som kanske syns, att jobba med spackelspadar. Det är otroligt givande. Det blir lite knöggliga ytor som man kan jobba med.

Studie, kroppar 1 .
46x58. Olja.

Och här är den erotiska bilden. Så kan det gå.

Bloggen nyöppnad

2009-08-21T12:08:00.004+01:00

Utpekad.
105x165. Olja.

Nu har jag varit borta ett tag och inte hunnit måla och inte hunnit uppdatera bloggen. Och det kommer vara svårt i höst också. Men här är i alla fall en av de målningar jag jobbar med nu.

Målningar

2009-07-03T12:31:00.011+01:00

Det här är min "ateljé". Nu har jag ändå städat. Det är lite trångt. Speciellt med de stora bilderna.

Det var ganska längesedan jag uppdaterade min blogg. Det skäms jag för. Orsaken är att jag inte har ett bildredigeringsprogram där jag kan fixa bilderna innan jag publicerar dem. Nu måste jag ändå få visa lite bilder som jag har jobbat med nu i sommar. Jag har haft tre veckors semester och skämts för att jag inte njutit av sommaren, utan stannat inne och målat. Men det är lyx.

Bilden ovan är en bild som jag har jobbat med ett tag. Den är ännu inte klar, men jag gillar det blöta sätt jag har lagt på färgerna. Den är som sagt inte klar, men är på väg. Ångest säger en del. Men jag blir glad.

Den här bilden är en liten mysig bild, tycker jag. Jag gillar mannen till höger. Det är något Baconskt över honom. Här har jag också jobbat vått i våt, med fingrarna. Det blir levande då.

Här är en bild där jag har jobbat med raka ytor, skurna linjer. Det är skönt.

Den här målningen har jag publicerat tidigare. Jag ville göra lite djup i den, därför ser man strandkanten i förgrunden och sedan stadens profil i bakgrund. Lite surrealistiskt, kanske. Eller postmodernt där perspektiv och logik inte riktigt styr.

Den här bilden är 150x121. Ganska stor. Jag har jobbat med spackelspade och igen, våt i våt.

Nu är snart semestern slut. Målandet tar jag upp igen i augusti.

Bebådelsen

2009-05-29T00:58:00.009+01:00

Ja, jag håller på med en målning här. Har jobbat med den ett tag. Den har sett annorlunda ut. Så här såg den ut från början. Jag började måla ett landskap genom fönstret, och det var kul. Jag ville göra en klassisk målning. Och det var fantastiskt att leka med att måla berg. Men det kändes bara bra i målningsögonblicket. Efteråt kändes det tråkigt.

Jag har publicerat den tidigare, men så här såg den i alla fall ut.

Nu har jag gjort om den lite grand. Den har blivit mycket mer svart, som alla mina målningar just nu.

Nej, jag är väl inte helt nöjd med den. Den är ju inte klar. Ansikte ser ju konstigt ut. Men vissa detaljer känns sköna. Jag gillar krucifixet här. Jag har ett sådant, som jag har ärvt från min farmor.

Men sen är jag nöjd med handen. Men det är svårt med händer. Jag förstår att mästarna tog extra betalt för händer. Obegripligt komplext med alla senor, ben och muskler.

Jag har som vanligt fixat lite i photoshop, för att jag inte hunnit lägga in svärtan nedanför handen än. Ovansidan fungerar nu, tycker jag.

Men det centrala i bilden är ju Bebådelsen. Det är knepigt, eftersom denna bild i bilden är så liten. Jag måste använda små, små penslar och har egentligen inte tekniken i mig för att kunna genomföra en klassisk målning, det är ju helt klart. Men det är fantastiskt roligt.

Ja, ängeln är ju helt platt. Och sängen är skissartad. Likaså måste jag börja jobba med Maria.
Men den är faktiskt bättre i verkligheten.

Kampen fortsätter...

Björkar

2009-05-23T10:39:00.005+01:00

Det här är en målning jag jobbar med. Den är rätt stor 150x120 och får inte plats i lägenheten egentligen. Nu ser den ut så här ungefär. Men tänkte ta bort mannen till höger. Det ser lite billigt ut annars, tycker jag.

Från början såg den ut som nedan, lite som Munch. De där kvinnorna i mitten, som stirrar. Men jag tyckte det blev för "kluddigt" och för likt Munch. Jag vill inte säga sak som honom, hans förhållande till kvinnor och kvinnobilder är inte lika intressant idag, om det var det... Ovanför målningen finns ett litet foto som jag har haft som förebild. Snart är det bara björkarna kvar.

Grunden för målningen, alltså det som jag tycker är intressant, ser väl ut som det gör nedan. Det är ju saker som fattas. Men det här är det som är kvar, och sedan tänkte jag utveckla den härifrån.

Jag tänker mig en triangel utifrån kroppen till vänster. Till höger, där fyrkanten är behövs någonting, för att man ska få djup i tavlan. Och så behöver målningen mer färger, eller något annat som sticker av. Att måla en tavla är lite som att skriva en dikt. Man skriver på, rensar, hittar, fyller ut och letar efter diktens "väsen". Likadant med en bild. Jag kunde skrivit en Munch-dikt men det hade blivit, kanske en snygg kopia, men inte mer.

Ja, vi får se hur det går.

Tord

2009-05-18T11:10:00.005+01:00

Dagens bild är en bild jag har jobbat med i något år, fram och tillbaka. Det är ju så när man jobbar i olja. Man måste ha flera målningar igång samtidigt.

Tord är min farbror och jag fotade honom i denna ställning för några år sedan.

Men från början såg bilden mer ut så här. Nu har den förstås fått en lite mörkare aura. Kan man säga.

Men jag tycker ändå att den börjar bli bättre.

Jag är nöjd med armarna och handen, och kragen. Fatet är väl okej. Ibland önskar man ju att man hade lärt sig lite mer av de gamla mästarna. Ansiktet har något skrämmande över sig.

Målningen är 46x61.

Ralle

2009-05-17T10:32:00.003+01:00

Det här är porträtt jag jobbar med. Även denna gång har jag använt blandteknik.

Egentligen är det inte akryl jag använder utan vägg- och snickerifärg som blev över sedan jag målade om lägenheten. Det är inte bra att göra så, har jag förstått. Men jag tycker det blir fint.

Under arbete

2009-05-15T12:17:00.004+01:00

Denna bild har jag nu jobbat med i några månader. Så här är det väl tänkt att den ska se ut till slut. Inte så "bluddrig" som den gjorde i början.

Men från början såg den lite annorlunda ut.

Kan man säga...

Nu har jag i och för sig jobbat den lite i photoshop, men ändå.

Så kan det gå.

Kropp blomma

2009-05-15T11:23:00.001+01:00

60x53
Blandteknik. Olja, akryl och krita.

5000 SEK.

Dagens bild

2009-05-12T10:03:00.001+01:00

Inga fler syskon.

Orginal 2500 SEK.

Kopia 200 SEK.

Dagens bild

2009-05-05T10:34:00.003+01:00

Det här är en bild jag jobbar med för tillfället. Eftersom jag bara har en mobilkamera gör det inte riktigt bilden rättvisa. Dessutom är det svårt att fota svart eftersom det gärna blänker.

Jag har försökt att komma ifrån det föreställda rummet. Här är kroppsdelar och byggnader.

Bilden är 115x146 cm.

Dagens bild

2009-04-26T19:51:00.000+01:00

Dagens bild

2009-04-06T17:10:00.001+01:00

Dagens bild

2009-03-23T13:13:00.000+01:00

Dagens bild

2009-02-09T09:03:00.000+01:00

Dagens bild, under arbete

2008-11-24T14:07:00.000+01:00

Konstnären i sin ateljé

Dagens bild

2008-11-19T13:40:00.000+01:00

Dagens bild, påväg

2008-11-03T13:09:00.002+01:00

150x100

Dagens bild

2008-09-23T11:49:00.003+01:00

Någonstans i en tankesmedja rörde det sig.

Ny plogg och bilder

2008-09-19T13:35:00.003+01:00

Jag har startat ännu en blogg. Den är mer av en blogg än denna. Jag kallar det en plogg, politisk blogg. Den behandlar dagsaktuella ämnen.

Multnaden

Om du vill kolla in mina bilder har jag lagt upp en liten samling på en sida.

Bilder

Rickard

Dagens dikt

2008-09-17T15:03:00.000+01:00

Listan över dem som hittades i butiken

när en anhörig vill andas ut

allt det begär efter mening

vilket tidigare var så starkt förknippat

med de varor som nu ligger utspridda

innanför människorna där.

Varghonan

2008-09-15T07:33:00.002+01:00

Varghonan: Palins skugga i snön.

Dagens bild

2008-08-12T11:17:00.001+01:00

Mina vänner diskuterar Georgiens bidrag till schlagerfestivalen.

Främlingen

2008-07-29T21:33:00.001+01:00

Omgivningarna bestod av stora fält och bortanför platsen där vi bodde var skogen. På natten var den mörk, på dagen var den skrämmande och mörk. Det var liksom kontrasten där. Men jag var ett barn och förstod inte sambandet mellan våra tankar och skogens allra djupaste hemligheter. Vi kallade den för Mården och den sträckte sig från öster till väster. Främlingar som kom förbi platsen där vi bodde talade konstiga dialekter och de äldre pratade med dem om skogen, vad den betydde för oss och för folk som bodde på andra sidan.

Men vi hade ett vattendrag och jag gick fram till strandkanten och kastade i stenar som jag hittade på stranden. Då kom en av dessa främlingar fram till mig och sa på vår dialekt att jag inte skulle vara rädd. Han såg på mig och jag tittade bort, kastade ännu en sten i vattnet. Plopp, sa han. Det säger plopp när man kastar en sten i vattnet. Är det därför du kastar stenar i vattnet? undrade han. Jag hade aldrig tänkt på det och stod tyst och butter med ännu en sten i handen. Tänk om stranden försvinner för att en massa barn kastar i alla stenar som ligger här. Snart är hela landet borta, sa han och då finns bara skogen kvar. Är det du vill?

Efter att ha pratat så där ett tag lät han mig springa iväg. Jag gömde mig i ett buskage lite längre bort. Då såg jag att han själv kastade stenar i vattnet.

På kvällen satt jag hos mamma och plockade med hennes hår. Det var stripigt och svart. Vi brukade skoja om det, att det var lika svart som tjärnen inne i skogen, att det var för att hon som liten hade doppat sitt hår i det. Alla andra av oss var blonda som vetet. Vi var alla lika och de äldre pratade om att det var bra att vi var lika, för om vi någon gång, vilket var osannolikt, skulle komma att skingras skulle vi genast känna igen varandra om vi efter många år råkade stöta på varandra på någon marknad eller på många de ensamma vandringar vi i så fall skulle vara tvungna att ta oss för i jakt på mat och omsorg.

Hon tittade ner på mig och undrade om jag hade träffat en främling nere vid stranden idag. Jag blev rädd och blundade. Skogen var innanför mina ögonlock och jag öppnade ögonen igen. Då sa hon att den mannen var min far. Hade han inte mörkt hår? Det hade han haft och det var tovigt och hängde i klumpar på huvudet. Det är din far, sa hon igen och jag trodde henne inte. Pratade han om stranden och stenarna? undrade hon. Jag nickade, fortfarande rädd. Då nickade hon också, men log.

Plötsligt var jag trött och somnade och vaknade först på natten av att främlingen som var min pappa, var där i rummet. De satt lite längre bort i rummet och pratade med varandra. Efter ett tag tog de av sig kläderna för att ha samlag. Alla sov utom jag och jag tittade på det. Främlingens hår var inte svart som mammas, men mörkare än de andra männen i byn. Han var slätrakad och blundade när han viskade min mammas namn och borrade in sitt huvud i hennes svarta hår. Jag somnade igen och vaknade när det var morgon.

Då låg mannen som var min pappa kvar och sov bredvid hon som var min mamma. De såg ut som döda bredvid varandra. Och jag tänkte att han hade gått igenom skogen, alldeles ensam och han hade inte varit mer rädd än jag brukade vara när jag gick ut för att kissa och jag var ett barn. Barn är jätterädda för allt som inte är bekant, närmast kräsna. Jag brukade reta mamma med att säga att saker var äckliga. Fast hon brukade skratta och säga att det inte fanns saker som var äckliga förutom as, som man aldrig skulle äta. Och bajs, brukade jag säga. Och bajs ska man inte heller äta, sa hon och undrade om jag fortfarande var i kiss och bajsåldern. Det var jag. På kvällarna kunde jag höra de vuxna sitta och skoja om kön. De berättade långa historier som alltid slutade med att någon man fick ligga med en flicka och att hon faktiskt hade tyckt att det var skönt. De brukade skoja så. Så jag var inte ensam om det, tänkte jag. Jag menar, kuk och fitta var bara ett annat namn för barnet bajs och kiss. Jag förstod att det var tabu, men ändå inte.

Men sedan var jag lite äldre och mannen som var min pappa hade bara försvunnit efter den där morgonen då de låg som döda bredvid varandra, och mamma hade haft andra män som kommit och legat med henne för en dag fick jag en släkting och hon föddes med svart hår.

Men då tänkte jag att mamma, han som var min pappa, och min halvsyster alla tre var från skogen och att de alla tre var främmande. Det hade ingenting med gener att göra, men att de alla hade någon koppling till skogen. Jag gick allt oftare ner till stranden och kastade stenar i vattnet, för om mitt trots skulle fungera var jag tvungen att skynda mig, jag visste ju inte när han skulle komma tillbaka. Hur mycket stenar jag än kastade i tycktes inte stranden ta slut. Jag insåg att jag någonstans inne i mig ville att landet skulle försvinna, att skogen skulle komma oss närmare, nu låg den bara där obegriplig och fruktansvärt orörlig. Det var som om att stå på kanten av sjön om sommaren och man visste att hoppade man bara i skulle det kännas kallt först, men sedan skulle man vänja sig vid kylan och vattnet skulle bli som en del av kroppen. Då skulle vi vara tvungna att röra oss i skogen, och då skulle jag kanske hitta den där tjärnen och doppa mitt hår i den. Då skulle jag inte längre vara rädd för de obegripliga namn och historier som man berättade om helt andra skogar. Kanske skulle jag bli en av dem som var kväll satt och berättade om sanningen och om mörkret.

Men han som var min pappa kom aldrig tillbaka och stranden låg kvar och jag tröttnade på att kasta sten i vattnet. Jag insåg att skogen mycket länge skulle vara en fysisk gräns för vår rädsla. Den skulle för alltid vara en påminnelse om att vi skulle hålla samman, så att vi skulle slippa den förskingring som våra förfäder hade råkat ut för, de som i enighet hade beslutat att här, vid stranden, fälten och i bakgrunden, skogen, skulle vi låta bygga oss en framtid fri från ovisshet, men inte från rädsla.

Dagens bild

2008-07-26T23:31:00.000+01:00

Författaren

2008-07-17T15:45:00.000+01:00

Esel

2008-07-16T22:45:00.001+01:00

När Josef äntligen kom var han svettig. Han hade nariga läppar och nästan det första han sa var att han var törstig. Jag räckte honom min öl, men han ville ha vatten, sa han.

Vi hade varsin bössa. Josef hade med sig Esel, sin irländska säter som han fått behålla efter skilsmässan. Hon var glad att det äntligen var jakt.

Jag vandrade mellan Josef och Carl. Det luktade sommar när solen låg på, varm bark. Men nära sjön luktade det svagt av kön. Jag sa det till Carl. Han skrattade. Så luktar det lite grand, det stämmer nog, sa han. Josef sa inget.

Plötsligt sprang Esel iväg. Carl ropade på henne, men hon kom inte tillbaka. Hon är en lydig hund. Istället för jakt letade vi efter Esel. Hon fanns ingenstans. Vi ropade, men hon kom inte.

Vi satte oss ner nära ett berg och åt matsäck. Josef hade glömt sin i bilen. Han fick en smörgås av mig. Kaffe hade vi gott om. Så drack vi lite konjak också. Carl hörde något, men det var vinden. Det är lite kallt, sa Josef. Här är som ett fukthål, nära bergväggen här. Om man är kvinna ska man inte sitta på en kall sten, sa jag. Jag är inte kvinna, sa Josef. Då skrattade vi. Det var som om det kom en värme in över oss. Jag berättade om hösten, att den hade varit jobbigt. De satt tysta och lyssnade på mig när jag berättade om den stora grejen som jag inte hade rott i land och att alla nu verkade börja tvivla på mig; jag kanske inte var den rätte mannen. Inte den rätte mannen? sa Carl. Du som alltid har varit den rätte mannen.

Då hörde vi ett annat ljud. Vi trodde att det var Esel som kom tillbaka, men det var en björn lite längre bort. Vi ställde oss upp och tittade på den. Vi ville inte göra den illa. Carl sa att det var en hanne. Den vädrade oss. Sedan försvann den, gick bort från oss.

Vi ropade efter Esel. Vi hade gett upp jakten. Josef var orolig. Han sa att hon inte brukade försvinna sådär. Det hade hon aldrig gjort. Men din fru försvann ju också, sa Carl. Ja, men nu är det ju min hund vi talar om, sa Josef.

Sedan sa vi inget mer på en lång stund. Vi gick och jag började få skoskav. Om man kan tala om andlighet, fanns den där när vi gick tysta bredvid varandra, med vapnen i händerna. Vi var nästan som från medeltiden.

Det fanns blåbär på marken. Jag stannade och åt några. Tittade på mina händer. Det var som blod, fast jag hade sett det många gånger förr.

Hon låg vid en stubbe, trodde vi först. Men det var en annan hund. Någon hade ätit på den. Tarmarna var fulla av mask. Då blev Josef rädd. Han tänkte att det kanske hade varit björnen, att vi borde ha skjutit den. Det är en bortsprungen hund, sa jag. Sedan har det varit en räv och ätit på den. Och sedan fåglarna. De äter ju långtgången as, sa jag. Hon sitter nog vid stugan nu.

Josef grät. Jag och Carl stod tysta och väntade. Esel, viskade han nära det träd han höll handen mot. Men det är ju inte Esel, sa Carl, den här har ju varit död i veckor. Vi borde dödad den, sa Josef. Vi borde utrotat den. Så har jag aldrig känt förut.

Vi kunde inte längre känna havet. Det knastrade mot skorna av barr och bark och kvistar. Josef började gå långt från oss. Han ville vara för sig själv. Men efter en stund hörde vi ett skott. När vi kom fram, andfådda, hade han skjutit rakt in i en tall. Josef satt på marken med huvudet i händerna. När han tittade upp på oss såg han både rädd och skamsen ut. Det var ett misstag, sa Carl, du menade inte att skjuta.

Jag funderade på det där med tallen, på vad det betydde. Träden utanför mitt fönster därhemma. Karin som inte förstår att jag tycker om dem så mycket. Fönstret, fönsterkarmen där vårt bröllopsfoto står och tallarna utanför. Både sommar och vinter står de där. Jag står där och tänker, tittar ut.

Efter många timmars letande bestämde vi oss för att gå tillbaka till stugan. Men där var hon inte. Då sa Josef att det är som med kärleken, den springer alltid bort. En dag kommer den tillbaka och då känner man ser mer levande än man någonsin gjort tidigare.

Jag sa inte att jag hade saker inom mig som ville ut. Men jag kände också att vi borde döda någonting.

Dagens bild

2008-07-13T20:39:00.000+01:00

Dagens bild

2008-07-10T23:20:00.000+01:00

Dagens bild

2008-07-08T22:34:00.001+01:00

I tullen

2008-07-06T19:04:00.000+01:00

Dagens bild

2008-07-05T21:22:00.000+01:00

Vi fann oss stående framför evigheten.

Dagens prosa

2008-07-04T15:55:00.001+01:00

Dottern

Jag fick mitt barn och det var välskapt. Den första tiden fick jag inte arbeta. Det var viktigt att jag tog hand om mitt barn. Det behövde ammas. Mina bröst var som två tuber. Jag tryckte på dem och ut kom mjölk. Det var fascinerande. Jag kände att jag äntligen tillhörde livet och den så kallade verkligheten.

Hon åt och åt. De första två månaderna nöjde hon sig med att äta, skita och sova. Ibland log hon. Men efter den första lugna tiden började hon skrika på nätterna, och då hjälpte varken bröst, vaggningar eller sångerna. Hennes far hade ju berättat om en sorg. Kanske var det denna som hon nu förmedlade. Det taldes ju om arvsynd. Ja, hon grät och grät och jag hade svårt för henne. Jag var ensam den mesta av tiden. Ibland kom en kollega över, men hon ville inte stanna länge eller hålla i barnet. Jag satt mest och tittade på teve tillsammans med mitt barn.

Men hon växte ifrån skriken och blev äldre. Efter några år var hon en liten flicka som ville alldeles egna saker, och jag hade börjat jobba igen. Hon skaffade intressen som jag aldrig hade haft. Först tänkte jag att det var fadern, men så tänkte jag att det faktiskt också kunde vara hennes alldeles egna idéer som fick henne att göra det hon gjorde. Det var blandningen av oss två som hade skapat henne, därför skulle också hon ha alldeles egna intressen. Jag började se på henne som en individ, inte bara som en produkt av honom och mig.

En dag stötte vi på hennes far och han hälsade artigt, men tittade konstigt på flickan. Han undrade väl om han hade något med det hela att göra. Av någon anledning berättade jag inte att det var han som var fadern. Men det var väl troligt att han själv skulle kunna lista ut det. Det slog mig att flickan hade samma näsa som honom och att det var synd. Han såg inte dålig ut, men just näsan var lite konstig, och den hade hon fått.

Det var ju lite märkligt ändå, att jag hade lyckats få barn. Jag var fyrtio år när jag blev gravid, men det var inget fel på flickan, det kunde man konstatera. Hon verkade normalbegåvad. Och det var jag också. Jag var normal, eller vanlig. Hade inga speciella egenheter eller färdigheter. Jag var någon som skulle jobba på industrin. Där skulle en person med min ringa begåvning vara. Och jag tänkte väl att också hon en dag skulle hamna där. Det var ju så att yrken gick i arv. Hon hade redan sedan tidig ålder varit tvungen att följa med mig på arbetet. Det var tråkigt för henne. Men när hon blev äldre och fick hjälpa till verkade hon tycka bättre om det. Men hon sa inget. Hon var en ganska tystlåten människa och talade egentligen aldrig om man inte själv tilltalade henne. Men då märkte man inte att hon egentligen ville vara tyst. Jag funderade på om inte det var ett tecken på att hon egentligen var intelligentare än jag. Hon spelade med i spelet så att säga, och jag som kände henne bäst av alla, såg att det hände något annat innanför ögonen. Mig var hon alltid trevlig mot.

När flickan kom i tonåren stängde hon in sig än mer. Hon hade börjat jobba på fabriken efter skoltid. Hon var duktig och fick aldrig några anmärkningar. Men jag märkte dock att folk tyckte att hon var underlig, och vissa sa att det var obehagligt att vara i hennes närhet för att hon var så tyst.

Jag blev äldre, jag hade väl tio år kvar till pensionen. Då träffade hon en kille som jag tror tog hennes oskuld. Han var svartmuskig, men hade blå ögon. Jag varnade henne för att ha samlag så där sporadiskt. Det var inte bra. Hon lydde mig och honom såg jag aldrig mer.

En kväll kom hon hem från arbetet. Jag satt och tittade på teve. Det var ett skojigt program och jag hade suttit ensam i soffan och skrattat. Hon kom in i rummet och såg allvarlig ut. Hon ville träffa sin far, sa hon. Men lilla älsklingen, sa jag, jag vet ju inte var han bor eller ens vad han heter. Men jag vill träffa honom, sa hon. Du och jag är så olika. Du kan sitta och skratta så där framför teven, jag hörde dig när jag kom in. Jag har aldrig kunnat det, sa hon. Min lilla flicka, sa jag.

Men vi pratade inte mer om det. När hon var ledig från arbetet och från skolan var hon ändå inte hemma. Jag undrade och bestämde mig för att prata med henne. Hon sa då att hon gick omkring på stan och tänkte. Hon satt i parkerna, och gick bland träden, påstod hon. Jag frågade om hon kanske letade efter sin far. Nej, sa hon. Han var säkert död nu ändå, sa jag för att få det hela ur världen. Men det ville hon inte tro på och sprang in på sitt rum och smällde igen dörren. Nu var mitt humör inte det bästa och jag kunde inte skratta åt skämten på teve längre. Överhuvudtaget blev den här perioden i mitt liv något jag inte egentligen vill minnas. Jag älskade min dotter, men jag oroade mig för henne. Hon kanske inte var intelligent, men hon tänkte för mycket. Jag gick till hennes rum och öppnade dörren. Hon stod och tittade ut genom fönstret. Hon skulle bli en otillfredsställd person, sa jag till henne, Du tänker för mycket. Vi är här, vi jobbar, vi dör. Är inte det nog? Är inte det fantastiskt? frågade jag. Då sa hon att hon skulle tänka på det, men jag kunde se att hon nästan var ironisk, och jag blev arg och slog till henne för första gången och för sista. Då sprang hon ut, gråtande och kom inte tillbaka. Efter några timmar ringde jag hennes klasskamrater men de visste inte var hon var, där var hon inte.

Mitt i natten kom hon hem. Jag hade suttit och väntat framför teven, druckit lite vin och oroat mig. Jag hade tänkt säga förlåt, men när hon kom in genom dörren blev jag bara arg och sa att hon skulle gå och lägga sig så skulle vi prata om det imorgon.

Nästa morgon var hon som vanligt tidigt uppe, men vi pratade inte om örfilen och om att hon hade sprungit iväg och varit ute sent. Istället gjorde jag som vanligt i ordning hennes lunch. Hon gick till skolan och jag gick till arbetet.

Några år senare jobbade vi tillsammans på dagarna på fabriken. Jag tyckte om att ha henne där. På något sätt förändrades vårt förhållande. Hon blev en kollega och en vän. På dagarna kunde vi faktiskt prata lite grand, men på kvällarna var det som om vi blev generade och det kändes som om vi var främlingar för varandra. Vi satt och tittade på teve tills vi gick och lade oss, men vi sa ingenting. Det var mycket märkligt.

När hon blev tjugo flyttade hon hemifrån. Några månader senare kom hon fram till mig på jobbet och sa att hon skulle flytta till ett annat distrikt. Jag undrade när detta skulle ske, och hon sa att hon skulle flytta redan veckan efter. Det kom som en chock för mig. Jag blev ledsen och började gråta. De andra tröstade mig, och jag kunde se att hon också var rörd, men att hon hade bestämt sig.

En kväll kom hon förbi. Jag satt och kollade på teve och drack rödvin. Hon frågade återigen om mannen som var hennes far. Då berättade jag om kvällen hon hade blivit till. Jag besparade henne inte de intima detaljerna. Nej, jag berättade att han hade kysst mig i pannan som en död, men att vi hade försonats och älskat på riktigt.

Hon tackade mig och stirrade in i teven, sedan ut i mörkret. Så plötsligt brast hon i gråt, och sa att hon aldrig gillat det här stället. Det här stället, undrade jag, du menar staden. Jorden, sa hon. Jorden… sa jag, du menar livet? Det var kanske hans fel, sa hon. Hon önskade att hon hade haft en annan far, men att hon då skulle varit en annan människa. Ja, hon pratade lite osammanhängande. Men hon skulle ju flytta från staden, och det är ju omvälvande, så det var väl inte så konstigt.

När hon så hade flyttat höll kontakten. Vi ringde varandra flera gånger i veckan, och då kunde vi prata med varandra igen, som vi hade gjort på arbetet. Hon berättade om sina känslor och jag började berätta om mina. Jag upptäckte till min förvåning att jag under alla år hade tänkt ganska mycket, och att jag kunde förstå hennes negativa inställning till livet utan att det skrämde mig. Det kändes bra.

Några år senare, hon skulle fylla tjugotre, ringde de från ett sjukhus. Hon var död. Hon hade tagit livet av sig, men hade inte lämnat något brev. Sedan fick jag veta att hon hade väntat barn.

Jag började supa. Jag skulle ändå pensioneras snart. Jag började fantisera om hennes pappa, att jag borde hämnas på honom. Men till sist, när jag hade slutat supa, fick jag ett brev där man meddelade att han var död. Då var det bara jag kvar och jag tänker på flickan ibland, och mannen som var hennes far och vad sorg betyder för våra liv.

2008-07-01T21:35:00.001+01:00

Jag hör blåst.
Det är i handlederna nationens sånger
viner.

Varskor

2008-07-01T21:31:00.000+01:00

El puro no av Oliverio Girondo

2008-07-01T15:29:00.002+01:00

El Noel
no inóvulo
el no nonato
el noo
el no poslodocosmos de impuros ceros noes que noan noan noan
y nooany plurimono noan el morbo amorfo noo
no démono
no deo
sin son sin sexo ni órbita
el yerto inóseo noo en unisolo amódulo
sin poros ya sin nódulo
ni yo ni fosa ni hoyo
el macro no ni polvo
el no más nada todo
el puro no
sin no

Puro No de Oliverio Girondo

2008-06-30T14:30:00.003+01:00

Fikapaus i arkivet

2008-06-30T14:20:00.002+01:00

Dagens prosa

2008-06-25T09:41:00.000+01:00

Läsaren

Det hade uppkommit rykten om att någon, någonstans satt och läste. Han skulle ha ett hem fullt med böcker, från golv till tak stod de där och själv satt han i ett hörn, i en sliten fåtölj och läste dem. Av någon anledning var det lättare att föreställa sig hur fåtöljen såg ut än något annat i rummet. Allra helst bokhyllorna.

Det sades att läsare, för att inte bli störda i sin verksamhet, gärna sökte sig till ensamheten, likt de religiösa eremiter som hade varit minst lika vanliga på den tiden. I sin iver efter insikter hade de sökt sig till bergens ensliga och karga landskap, eftersom det motsvarade den splittring de fann inom sig. Andra påstod att läsare snarare hade föredragit havsutsikt, att de helst hade suttit framför ett fönster med utsikt mot vatten, då de emellanåt tittade upp från texten för att betrakta vyerna och på så sätt begrunda ordens så kallade mening. Men för att föregripa en alltmer lösmynt opinion bestämde vi oss för att genast gå från ord till handling. Vi skulle börja i de avlägsna bosättningarna i bergen, och om de eftersökningarna där skulle visa sig fruktlösa, skulle vi därefter bege oss till det illa beryktade hamnområdet, som sedan flera år hade lämnats åt sitt öde.

När vi så en tidig morgon närmade oss bergen fann vi till vår förvåning att staden där mångt och mycket påminde om en av våra egna, trots att människornas boningar låg uppslängda bland klippor och avsatser. Den mest uppenbara skillnaden var att bebyggelsen helt igenom var av äldre typ och därav mer utstuderad, eller ornamenterad om man så vill. De hade ju haft en förkärlek för det konstlade. Och vi kände alla ett fysiskt obehag, trots att den första känslan alltså hade varit av igenkänning, då vi närmade oss dessa okontrollerade kvarter. Den tydligaste skillnaden var att husen verkade vara helt godtyckligt utplacerade i naturen. Det tycktes inte finnas någon sorts tanke i det sätt de var uppförda. Bland deras intellektuella elit hade det ju funnits något som populärt kallades för organiskt utbredning, vilket skulle kunnat ha varit orsaken till det vi nu såg. Visst var det organiskt, men snarare i bemärkelsen sjukdom. Byggnaderna var placerade i landskapet som koppor på en kropp, helt utan synbar anledning eller funktion. Visserligen hade vi hört talas om detta, och några av oss hade mycket stora kunskaper om deras kultur, men att se detta i verkligheten, att få se det onödiga i en så påtaglig och koncentrerad form, gjorde oss alla till en början mycket illa berörda. Samtidigt stärkte det oss i vår beslutsamhet. Om han fanns, var vi helt enkelt tvungna att hitta denna vår så kallade läsare.

Dock visade det sig snart att den ängslan allt det främmande framkallade i oss utgjorde ett allvarligt hinder för vår framgång. Mycket få av dem rörde sig i det allmänna under den tid vi var i området. Vi märkte ju att de av någon outgrundlig anledning började komma ut ur huskropparna när vi i skymningen redan var på hemväg. Vi skulle alltså haft ett mycket större material att arbeta med om vi istället hade gjort våra eftersökningar på kvällarna. Det var som om någon sorts biologisk klocka talade om för dem att lämna sina bostäder och söka varandras sällskap när kvällen kom. De var som kråkorna. De samlas ju då och då för att i skockar sitta på hustak och kraxa, och plötsligt ta till flykten, alla på en gång och över himlen bildar de svarta sjok, som liknar mörka moln. Ja, för oss var dessa människornas beteende ren naturkraft och det skrämde oss. Det ansågs i och för sig inte lämpligt att tillbringa kvällar och helger i utdömda områden, men för oss fanns ju möjligheten att kringgå denna praxis. Men den rätta viljan infann sig aldrig. Istället påbörjade vi hemresan allt tidigare, ju längre sökandet pågick.

Vi hade förväntat oss att de få människor vi fick tag på under dagtid skulle skratta åt oss när vi ställde våra frågor, då vi själva var lite osäkra på sanningshalten i ryktet. För oss var det som att på en officiell fest plötsligt ta upp en alldeles för intim fråga, att börja prata om något som man nästan inte erkänner för sig själv att man gör flera gånger i veckan. Vi var rädda att vi, i vår halvofficiella funktion, skulle framstå även för befolkningen där, som underliga, burdusa, när vår status så uppenbart hamnade i gungning. Plötsligt skulle de stå där framför oss och själva framstå som förnuftiga. Vi förväntade oss att de skulle utnyttja denna obalans till att förnedra oss, komma med spydigheter, men till vår förvåning såg de ofta bara sorgsna ut när vi försiktigt frågade dem om de hade hört talas om en man med böcker. De bara skakande på huvudet och mumlade ett nekande svar. Någon läsare hade de inte hört talas om, hur skulle det gå till? undrade några av de mest vältaliga. Men oftast stod de som sagt mycket tysta och sorgsna med passiva blickar över sömmarna på våra kläder. Många gånger pekade de på något plats längre in i staden. Vi tolkade detta såklart som om de ville mena att i den riktningen skulle vi söka efter honom, eller efter någon annan som kanske skulle kunna ha värdefull information om hans begivenhet. Men de pekade alla åt olika håll och följden blev att vi i början, då vi faktiskt – på grund av en brist på praktiskt erfarenhet med dessa människor – lydde deras förmaningar, sprang fram och tillbaka över gatorna helt ostrukturerat. Vi var helt enkelt inte vana med att hantera det inkonsekventa beteende som de gång på gång uppvisade. Det var i och för sig självklart, tänkte vi efteråt, med tanke på hur eftersatta deras byggnader och liv egentligen var, att de betedde sig så. På den här tiden hade vi inte en tanke på att det fanns någon orsak till deras till synes självpåtagna försummelse. Vi såg att byggnadernas form och skick motsvarade människornas beteende, och det räckte för oss. Visserligen tänkte vi att man borde finna hela situationen där, byggnaderna och människorna, tragisk. Tills slut kom vi ändå fram till att det någonstans måste ligga någon sorts rättvisa i allt detta.

En av de platser dit de under dagtid sökte varandras sällskap kallades för Biblioteket, påstod de. Ja, vi tolkade det som om de ville reta oss, att de inte var så slöa, som de utgav sig för att vara. Vi misstänkte till och med att hela distrikten var en sorts omvänd Theresienstadt. De som hade valt denna livsstil ville helst bli lämnade ifred, och om de tittade på oss med tomma och slöa blickar skulle vi snart ge oss iväg. Så fort vi försvann på eftermiddagen slet de bort maskerna och skrattade åt oss. Då försvann de orakade ansiktena, de slitna kläderna och de tomma salarna förvandlas till en helt annan typ av mänsklighet. Allt var i själva verket en gigantisk kuliss för ett väl genomfört teaterstycke. Dock fanns det inte någon möjlighet, eller ens någon relevans i, att reda ut denna vår misstanke. Lagen är tydlig där, den tillåter inte att utredningar på detta sätt vidgas, även om starka skäl till motsatsen föreligger. Det kallas rättskydd, har jag för mig, trots att jag inte förstår vem det är man egentligen vill skydda. Men det hör väl inte hit.

I alla fall, fann vi, vad vi trodde var, ett vägskäl i våra efterforskningar inne på detta så kallade bibliotek. När vi hade samtalat med de få som uppehöll sig i den skumma lokalen, ursäktade jag mig inför de andra och gick in på toaletten för att byta binda. Det var en mycket ohygienisk toalett. Det var kiss på golvet, eller kanske var det kiss blandat med vatten från den läckande toaletten. I alla fall fick jag klafsa omkring i det. Efter noggrant ha torkat av sitsen med mitt medhavda sanitetspapper satte jag mig så ner för att kissa, och som sagt byta binda. Jag hade vid den här tiden ganska kraftiga blödningar. Det var inte alls trevligt, måste jag säga, att sitta där och känna lukten, både från mig själv och toaletten. Allt detta snusk gjorde att jag blev än mer hatisk mot befolkningen där och deras levnad. Efterforskningarna hade nu pågått i över en vecka utan något egentligt resultat, något som gjorde oss ständigt irriterade, och som många gånger resulterade i upprepade och meningslösa bestraffningar av den oförstående men egendomligt passiva befolkningen.

Själv hade jag en mycket hygienisk toalett, som luktade gott både före och efter, på grund av luktpåsar och övrig renlighet. Annat var det, som sagt, på den här toaletten, som var mycket ohygienisk. Jag satt där och längtade efter en riktigt god kopp jasminte. På kvällarna brukade jag nämligen, efter det ansträngande arbetet, ställa mig i fönstret med en kopp te i handen och titta ut på gatan nedanför. Jag fann ro i att betrakta människornas sätt att röra sig ut och in i affärerna. Speciellt den senaste tiden hade jag haft behov av att se på dem. Jag brukade stå där i fönstret och aldrig så intensivt tänka mig en helt igenom hygienisk värld, fri från meningslösheter. Ja, jag var väl lite arg.

Men när jag satt och dagdrömde som bäst på toalettstolen, fångade min blick plötsligt någonting som liknade en bokstav. Först trodde jag att det var ett av naturens nycker, ungefär som människor tycker sig hitta religiösa ansikten i bröd, klippor och moln. Men snart upptäckte jag att det min hjärna rutinmässigt hade tolkat som smuts och färgflagor, i själva verket var bokstäver skrivna av mänsklig hand. Hela toaletten var till synes täckt med ord. På varje litet skrymsle i väggar och tak fanns hundratals, kanske tusentals ord, som en människa eller kanske flera, hade skrivit dit, av någon outgrundlig anledning.

Jag gjorde mig hastigt färdig och skyndade ut till mina kollegor, som stod på trottoaren utanför och väntade på mig. Många av dem som annars inte hade för vana att röka stod nu där med en cigarett i handen. När de fick syn på mig, slängde de cigaretterna på gatan och vände sig mot mig. Fattade jag inte att det snart skulle bli mörkt? Jag hade äventyrat allas vår säkerhet med min ineffektivitet, menade de. Jag förklarade dock något andfådd min upptäckt. De trodde mig förstås inte till en början, men jag lyckades övertala dem att följa med in på toaletten. Jäktade och svärande följde de mig så in i den alltmer mörknande lokalen.

När vi så kom in på toaletten såg de först ingenting annat än det jag själv hade sett till en början. Snart var det någon som ropade till. Och de andra som ännu inte lyckades urskilja bokstäver ur de till synes smutsiga väggarna, blev irriterade och pratade ängsligt om att vi redan borde vara ute på slätterna. Men så såg också de då alla dessa ord, och jag kände en stor tillfredställelse, och jag skämdes inte alls för att jag i min upphetsning hade slängt min använda binda på golvet. Den låg där som en del av inredningen, och det skulle vara omöjligt för dem att skilja ut den från allt annat smutsigt som låg utslängt på golvet.

På hemvägen satt vi alla tysta och betraktade det förbipasserande landskapet. De vilda sädesslag som växte på slätterna nedanför bergen låg som blodröda mattor i den nedgående solens strålar. Jag har nog aldrig längtat så intensivt efter sammanhang som jag gjorde då. Jag kände mig som en stor sal, som hade tömts på alla sina ting, och därför låter varje litet steg som ett hårt slag. Och varje steg var ett minne som förstorades till oändlighet och de framkallade ett öronbedövande dån av känslor i mig, där enskildheter inte var urskiljbara.

I den sömnlöshet som följde den natten började känslorna småningom framträda tydligare, och jag kunde skilja dem från varandra. Främst två känslor steg fram som klarare än alla de som genomströmmande mig denna natt. Det första var inte så förvånande, rädsla. Den andra känslan, som jag i början hade svårt att identifiera, eftersom jag tyckte att den var obegriplig i sammanhanget, var hoppfullhet. Rädsla, hade jag lärt mig, var ett verktyg, den kunde bearbetas till ren vilja, men hoppfullhet hade alltid varit så finit, så färdigt, för mig, något overksamt och passivt. Samtidigt krävde den en riktning, ut från en leda jag inte visste att jag hade. Jag förstod att orden där inne på toaletten hade väckt något inne i mig, som nu ville komma fram, något som jag inte visste att jag hade dolt. Jag hoppades i alla fall, att det handlade om mig personligen, och inte om oss, att orden där inte hade talat om något som fattades i det vi kallade vår meningsfulla verklighet. Att vi alla gemensamt skulle gå omkring och bära på saknad var något mycket mer skrämmande, än att jag själv skulle vara sjuk eller åtminstone på sistone hade blivit psykiskt instabil av allt tyngande arbete. Nu ångrade jag mig. Hade det inte varit bättre om jag hade begravt min upptäckt i tystnad? Det sägs ju att man inte kan betrakta en exotisk partikel i dess rätta miljö, utan att forskaren själv med sin närvaro påverkar dess beteende. Jag kanske själv var orsaken till jag såg. Bokstäverna och orden talade om något som fanns inom mig, som jag omedvetet hade försökt dölja. De religiösa hade ju talat om en helig plats, där människan fick se sitt inre speglas fysiskt i rummets väggar. Denna plats hade många forskare letat efter och i några fall påstått sig hitta i helt andra områden, utan att det hade blivit bekräftat arkeologiskt. Jag avfärdade tanken, då även andra hade sett bokstäverna. Jag hade tidigt lärt mig att det enda i vår verklighet som inte styrs av nödvändighet och lagbundenhet var de minsta partiklarna. Det var enbart i kvantmekanikens paradoxala företeelser man meningsfullt kunde tala om helighet.

Morgonen efter var det sannolikt inte bara jag som hade legat sömnlös och grubblat över vad vi hade sett. Jag var faktiskt den ende som hann att både hämta kaffe och sätta mig i konferenslokalen innan klockan åtta. De flesta kom hastigt in genom dörren och ursäkta sig, och vände sig då till mig. Och det tyckte jag var otäckt. Visst var det naturligt att min status höjdes lite grand inom gruppen efter min upptäckt, men jag hade aldrig velat få någon sorts ledarställning, eftersom det skrämde mig. Möjligtvis har rädslan för ansvar sin grund i feghet, men förhoppningsvis lika mycket i blygsamhet. Ändå föll det sig naturligt att jag började mötet, jag hade ju ändå suttit och väntat på de andra, och det var ju jag som hade ”tagit det första steget” in i något okänt, även om det nu hade varit ren tur att jag just där och då hade behövt byta binda. Men tur förtjänar man, brukar man ju säga.

Fortsättning följer...

Johannes vaknar vid träden

2008-06-24T10:40:00.000+01:00

Dagens prosa

2008-06-20T10:17:00.002+01:00

Kyssen

Det var den tid på året då man skulle älska. Hon var i fyrtioårsåldern och hade redan varit med om det några gånger. Hon var inte entusiastisk, men heller inte ointresserad. När hon blottade sin blygd – hon drog upp kjolen, ställde sig på alla fyra och sa att nu kunde jag befrukta henne – kände jag att blodet strömmade till. Men det for snarare uppåt, mot hjärnan, än ut i penis. Som om det var något i händelsen, i den bild jag hade framför mig som påminde mig om något känt, men avlägset. Jag började genast tänka och satte mig ner. Hon vände sig om och påminde om att hon skulle iväg klockan fyra. Min penis var slak, men jag kände ändå inte den skam man kunde förvänta sig efter ett så tydligt initialt misslyckande. Hon tittade forskande på mig. Då förklarade jag att jag plötsligt hade börjat tänka, att hela situationen hade fått mig att minnas något jag inte riktigt kunde gripa och att jag var tvungen att reda ut var det var; det skulle dröja bara några minuter. Visst fann jag henne attraktiv; det var just det som hade gjort att jag velat tänka, sa jag, blodet hade strömmat ut i min hjärna, tänt områden som hade varit släckta en mycket lång tid. Det var som när man stiger in i ett rum, upplyst av lysrör, förklarade jag för henne, de blinkar, som om de efter att ha varit släckta har blivit osäkra på hur det är att lysa. Men så tänds de och ljuset är intensivt, tränger sig in överallt. Plötsligt ser jag något jag inte vet vad det är, men jag förstår att det kan vara viktigt. Ge mig en sekund bara, sa jag, lite mer otåligt denna gång.

Hon satte sig ner och undersökte sitt kön. Ja, men du får skynda dig, sa hon. Jag vet inte hur länge det här varar. Jag är inte tjugo år längre, sa hon och skrattade.

Jag minns att jag tänkte att det var svårt att föreställa sig att hon någonsin hade varit tjugo år. Hon såg ut att vara van med sin kropp, sina kläder och sin moral. Det hade slagit mig redan första gången vi kontaktade varandra, att hennes moral satt så naturligt i henne. Med mig däremot, var det så att jag inte helt kunde bestämma mig för vilken moral jag skulle ha. Det kunde variera. Hon tittade slött på mig samtidigt som hon luktade på fingrarna. Sedan torkade hon av dem på överkastet. Men jag blev inte upphetsad av det heller. Jag tittade ner på mitt kön, som slakt hängde utmed stolkanten. Jag minns att jag tänkte att min penis är som en sådan där mjuk och brun banan som jag alltid fick kräkkänslor av att äta. Mamma brukade, när jag var kanske ett eller två år, mosa överjästa bananer åt mig och tvinga i mig det. Hon mosade bananen med en plastgaffel, inte en sådan där engångsgaffel, men en i hårdplast som är till för barn. Jag måste ha grimaserat för kvinnan sa att vi kanske kunde vänta till nästa vecka, men att det skulle vara oklokt, för att nu var den dagen, precis innan ägglossning som möjligheterna var som störst. Det skulle inte se bra ut, påstod hon, om vi i alla fall inte hade försökt. Jag lägger mig på rygg, förslog hon, och spretade med benen och gjorde sig redo. Så log hon fånigt mot mig; försökte väl se förförisk ut. När jag hade rest mig och tog några steg närmare sängen vaknade min penis till liv. Jag drog i den några gånger. Det hjälpte.

Efteråt verkade det istället som det var hon som hade börjat tänka. Hon låg fortfarande på rygg, med några kuddar under bäckenet. Då fick jag för mig att med fingret röra hennes långa hår. Jag vet inte var det kom ifrån. Jag såg fingret röra sig mot henne och jag tänkte VAD GÖR JAG? Men hon var så borta i tankarna att hon inte tycktes märka det. Jag höll kvar mitt finger inne i hennes hår en stund, alldeles stilla, och det ingav mig en sorts trygghet. Nu tänkte jag inte längre, men det var något vilsamt i närheten där, minns jag.

Snart var jag dock tvungen att dra ut fingret ur håret på henne, eftersom jag hade legat i en konstig vinkel med armen och överkoppen. Då tittade hon på mig som om hon hade vaknat upp efter en lång sömn och sa att det var lite kallt. Jag tittade mig omkring i rummet. På stolen vid fönstret hängde en brun filt, en sådan där man alltid hade vid hovet. Det här var självklart en enklare variant, utan fransar, men den kändes tjock och tung. Hon märkte att jag blev smått imponerad och hon sa att den faktiskt var en mycket tidigare variant, då fransar hade ansetts som ohygieniskt. Av någon anledning, kanske var det den intima situationen, trodde jag henne och jag lade varligt filten över hennes passiva kropp. Men så fick jag för mig att kyssa hennes panna. Såsom man gör med döda. Jag gjorde det utan tänka, och det påminde om det där med fingret, men denna gång märkte jag inte vad som hade hänt förrän hon reste sig. Den dyrbara filten åkte i golvet. Vad fan gör du? skrek hon och puttade till mig. Hon var så arg att hon glömde att hon egentligen borde ligga ner. Nu skulle ju all säd rinna ut, och vi skulle vara tvungna att börja om från början. Jag påminde henne genast om detta, för att få överhanden kan jag tänka mig. Jag anklagade henne för att vara okoncentrerad, och det tog. Hon lade sig snart ner, och jag hjälpte henne med kuddarna och filten. Men hon var fortfarande arg för hon bet i läppen och frågade igen, dock lite hövligare denna gång, vad jag hade menat.

Det kunde jag inte svara på. Jag gick bort mot fönstret för att se ut mot den regniga gatan. Jag kände mig illamående och hade plötsligt blivit väldigt törstig. Det stod ett glas mjölk på bordet som jag svepte, mjölken var rumsvarm och kanske lite gammal. Bakom mig hörde jag kvinnan säga att du kan väl svara åtminstone, jag gillar dig, men jag tyckte det var lite konstigt bara, jag blev lite rädd, förstår du, sa hon. Nu hade jag tagit fram en cigarett och letade efter en tändare på det stökiga skrivbordet. Röker du, sa hon, det trodde jag inte.

När jag hade tänt cigaretten satte jag mig ner på stolen och tittade på henne. Ilskan var borta, istället såg hon trött och ledsen ut. Vi kanske borde göra det igen, sa hon. Jag tror det är bäst att vi gör det igen. Vi kan vänta lite, men jag tror det är bäst att vi gör det igen. Jag tror det rann ut, sa hon och kände med fingrarna under filten.

Men nu hade jag börjat tänka igen. Jag såg och hörde henne, men i tankarna var jag borta. Jag tänkte på min farbror som hade blivit kysst i pannan av släkt, vänner, kollegor och officerare, men inte av mig. Jag minns att jag hade stått vid kyrkan och mammas hårda hand hade varit i nacken för att hjälpa mig på traven, men jag hade böjt bort ansiktet när hon tryckte mig mot likets panna, och det var min kind och inte mina läppar som hade känt det kalla. Efter kaffet, hade mamma dragit mig hem genom gatorna. Sedan hade hon slängt in mig i sängkammaren och börjat bestraffa mig. Allt skedde helt i tystnad. Jag minns att hennes ansikte fyllt av äckel och vrede. Jag visste ju att jag hade skämt ut henne, och att jag nu inte längre skulle betraktas som välartad, men snarare som en bråkstake. Mitt liv, i och med min rädsla för den dödes kyla, skulle från och med nu komma att betraktas som uselt och misslyckat. Inte heller jag sade något så länge misshandeln pågick, eftersom jag någonstans njöt av smärtan; jag var äcklad över mig själv, över min feghet och som man sa på den tiden, mina svaga nerver. Från den punkten i mitt liv, upptäckte jag att jaget kunde vara två. Ett som utförde handlingar och ett som bedömde dem. Det var lika mycket jag, som min mor, som slog mig i ansiktet, på armarna och på låren.

Kvinnan måste ha sett att jag var upprörd för hon stod plötsligt bredvid mig och höll om mig, klappade mitt hår. Jag tycker om dig, sa hon igen. Men jag kunde inte svara, istället började jag gråta och lade huvudet i händerna. Och då var det som om det tudelade blev än mer tydligt. Jag hörde mig själv hulka och samtidigt noterade jag att kvinnan satt på huk framför mig och att jag kunde känna lukten av hennes kön. Då reste sig min penis igen. Och då skrattade vi tillsammans och vi låg med varandra ännu en gång. Det var skönt, sa vi till varandra efteråt och vi såg i varandras ögon att vi inte ljög, men att vi verkligen hade tyckt det. Jag låg på hennes bröst och lekte denna gång med de hårstrån som satt mellan hennes ben. Något som hade varit helt otänkbart någon timme tidigare.

Snart grät hon nästan lika mycket som jag, men jag förstod aldrig vad hennes sorg kom sig av, hon bara upprepade, det är inget, det är inget. När jag upprepade min fråga bad hon mig istället att ”kyssa hennes tårar”, det skulle trösta henne, sa hon, mycket mer än att uttala eller höra ord, som man har hört så många gånger förr.

Vi gjorde det en gång till för att vara på den säkra sidan.

Många år senare mötte jag henne på gatan med ett litet barn vid sidan om sig. Jag tittade ner på det men kunde inte känna igen mina drag i det, hon var mycket söt och hade mörkt lockigt hår. Kvinnan låtsades som inget, men var vänlig och sa att hon mindes att det hade varit väldigt skönt. Jag vågade dock inte fråga om flickan var min, eftersom det skulle kunna uppfattas som ofint. Hon såg ändå ut att vara i rätt ålder. Kvinnan ursäktade sig snart och försvann in i folkmängden på torget. Men jag tror någonstans att den kraft min försenade dödskyss innehöll den där kvällen, kan förklara det okända jag fann i flickans ansikte. Man tror ju att ont skapas av ont, gott av gott, men är inte melodi vackrare om den innehåller en känsla av sorg och misslyckande? Allt det som min feghet och rädsla hade samlat på sig sedan min farbrors begravning, hade liksom givit flickans skönhet ett djup som man inte ser hos helt lyckliga och lyckade människor. Det kanske är därför vi beundrar äkta skönhet så mycket, i musik, i konst eller i en människa, då estetiken fördjupas av medlidandet, och igenkänningen. Man kanske inte känner igen sig i skönheten, men dock dess svarta gener, tänkte jag och gick vidare, tillfreds och på något sätt stolt över mig själv.

Dagens dikt

2008-06-18T08:23:00.002+01:00

Tanken på något som aldrig vill sluta falla.

Dropparna, resterna av de människor

som trots allt tillhörde systemet

imperiet.

Jag pekar mot Ryssland

2008-06-18T08:19:00.002+01:00

Om det brinner

2008-06-18T08:16:00.002+01:00

§ 1. Die Artikel 114, 115, 117, 118, 123, 124 und 153 der Verfassung des Deutschen Reichs werden bis auf weiteres außer Kraft gesetzt. Es sind daher Beschränkungen der persönlichen Freiheit, des Rechts der freien Meinungsäußerung, einschließlich der Pressefreiheit, des Vereins- und Versammlungsrechts, Eingriffe in das Brief-, Post-, Telegraphen- und Fernsprechgeheimnis, Anordnungen von Haussuchungen und von Beschlagnahmen sowie Beschränkungen des Eigentums auch außerhalb der sonst hierfür bestimmten gesetzlichen Grenzen zulässig.

Dagens lag

2008-06-16T12:44:00.001+01:00

http://www.youtube.com/watch?v=H2HhzZJPruU&feature=related

Dagens prosa

2008-06-14T13:19:00.001+01:00

Rovan

Rovan var hård innan man kokade den. Det fick vi tidigt lära oss. Alltså kokade vi den och åt den med smör. Den var både näringsrikt och mättande, sa vi oss. Dess vilda variant hade sedan urminnes tider växt på bergets sluttningar, utan att någon brytts sig om att äta den. Men den typ vi åt hade förädlats och moderniserats någonstans österut. Den vilda sorten skulle enligt de äldre ha en tydlig besk smak, som malört. Man sa att det kom sig av att den tog upp mineraler ur marken där den växte. Berget var i själva verket en ålderdomlig vulkan. Den stod där tyst och stilla, som en gammal rostig maskin eller en mycket gammal man som tröttnat på barnbarnens skrik och som helt enkelt hade vant sig vid tanken på döden. Ibland ställde sig månen bakom vulkanens relief och vi sa till varandra att det var mycket suggestivt.

Det var sedan, när allt hade blivit annorlunda, som vi tröttnade på rovan och helt andra sädesslag tog överhanden. Istället blev det modernt att äta ett sädesslag som liknade de korn man kan finna nedanför träden om våren, när de önskar befrukta sig. Vi kokade dessa korn till en sorts gröt. Den passade utmärkt till fågel, men något sämre till kött, tyckte vi. Bäst var det om man lade några bitar lök däri. Då fick gröten en köttig smak och kunde ätas au naturell, så att säga.

Snart var det bara de äldre som i hemlighet, och med vårt goda minne, fortsatte att äta den gamla rovan. De kunde inte slita sig från det som hade varit, från det som hade varit nytt och modernt, för dem. Men det var inte med hjälp av de äldre vi skulle bygga det nya. Vi lät dem vara och väntade på att de skulle dö. Ja, vi väntade på att den gamla världens stelnade formen skulle försvinna. De gamla gick omkring som vandrande tecken på en tid, som vi alla smärtsamt hade erfarit som dum och enfaldig. Rovan blev symbolen för det gamla, trots att den i början hade ansetts som ny. Det var väl dess koppling till den döende vulkanen som spelade sin roll där, kan jag tänka mig.

I rovans tid, eller rättare sagt, i den tid som hade föregått den och vilken vi föraktade, betraktades varje typ av framsteg som farligt, och den som letade efter modernitet utanför ”det egna”, hade drag av högmod. Och högmodet hade sedan urminnes tider ansetts som en av de farligaste egenskaperna bland människans alla syndfulla brister, som man så gärna uttryckte det. Det var en tid då man närmade sig varandra på torget med viskningar, och sade att den och den hade setts göra det och det och att det kunde var tecken på att han eller hon ville göra något som skulle kunna äventyra hela samhället, etc. Så höll man på och höll varandra i schack. Det var helt enkelt ett kontrollsamhälle. Men det hela skedde i stort sett aningslöst, det måste man ju säga. Det fanns inga synliga strukturer, snarare var det omedvetet, allt skedde enligt principen ”det som sker, sker av någon anledning”, som man populärt sade bland allmänheten då.

Och rovan blev snart en symbol för detta inskränkta och inåtvända sätt. Man sa, ”har du ätit rova” när någon var trögtänkt, både på skämt och allvar. Alltså koncentrerade vi oss på helt andra födoämnen som bas för våra dagliga mål. Och det blev faktiskt alltmer varierat. Vi åt något som vi tyckte liknade svarta larver, men som visade sig vara pistillerna från en exotisk blomma som växte som ogräs i helt andra distrikt. Varje vecka kom leveranser med denna svarta säd till handelsboden nere vid vattnet.

Samtidigt var det inte bara maten som hade förändrats, det vore en underdrift. Vi hade alla fått klara och tydliga uppgifter, som dock kunde växla månad till månad, i och med att våra behov anpassades till de yttre omständigheterna, vilket så klart kunde variera. Detta var något helt nytt, då det gamla tankesättet var att körde man på vägen, höll man bara hårt i ratten, skulle man till slut komma fram, man skulle för Guds skull inte stanna!

Vi blev mycket smidigare och vi förundrades över de kunskaper om vårt lilla stillastående samhälle som fanns på helt andra platser; vi var ju bofasta och få av oss, förutom kommunikatören och handelsmännen, hade varit utanför vårt distrikt. Vi misstänkte att det vi förr skulle ha kallat spioner, men nu kallades för inspiratörer, fanns bland oss. En grupp på cirka 12 personer, hade precis innan allt hade förändrats, anslutit sig till oss, då de tidigare hade fört ett kringflackande liv på slätterna nedanför bergen. Men de hade anpassat sig så bra till våra seder att vi snart hade slutat kalla dem förgängliga, och ansett dem vara en del av oss. Nu misstänkte vi ju så klart att det var de hade varit en förtrupp och förberett marken för det moderna, snarare än kommunikatören, eller handelsmännen, som alltid hade varit något av paria. De hade ju ändå tillhört oss, även om deras traditioner såg lite annorlunda ut. Så är det ju bland bofasta, att man gärna håller ihop och pekar finger åt främlingar och andra som inte håller sig inom ramen för gott beteende.

Detta hade vi, trots alla förändringar, ännu inte kunnat utrota helt. Men vi arbetade på det, och bytta gärna ord för gamla begrepp som farlig, meningslös och obegriplig. Eller, rättare sagt, vi sökte så gott det gick att förändra deras innebörd. Det var vanskligt, då orden är en del av psyket. Det var lite som att göra avancerade titthålsoperationer, att utifrån, med små medel förändra något inuti.

Vi ordnade möten där alla hade möjlighet att yttra sig, och vi lät alla tala om det de personligen ansåg som farligt. Därefter diskuterade vi rimligheten i rädslorna. Många gånger försvann den skrämmande känslan hos personen ifråga redan efter första eller andra mötet, när vi med starka bevis bemötte orons orimlighet. Andra, lite mer komplexa rädslor, diskuterade vi fram och tillbaka i veckor, eller månader. Det var en del av de mentala uppgifter vi hade blivit tilldelade. Vi märkte att denna delaktighet var mycket gott för sammanhållningen. Vi blev vänligt inställda till varandra och hade lättare för att öppna oss och tala om våra personliga problem till dem som förr hade betraktas som främlingar. Grannar hälsade på varandra, och bråk förekom mycket sällan, den här första tiden. Vår kultur förändrades på detta sätt.

Snart började också de äldre dö ut. Det kändes som om framtiden redan var här. Tidigare hade det ansetts som förmätet att tänka så, men nu snarare uppmuntrades sådana överoptimistiska känslor. Ja, istället för att förbjuda ordet farligt som hade varit ett av de vanligaste orden bland befolkningen, lät vi omvandla det till något naket. Vi upptäckte tillsammans, på möten, i hemmen och på arbetet att det var faktiskt i sig var ett ganska meningslöst ord, som inte längre hade någon uppenbar funktion i det samhälle vi nu levde i. Det gick ju lättare när de äldre var borta. Och mötena blev inte längre så enahanda. De gamla kunde ju aldrig sluta att prata om ungdomen, nymodigheter och det gyllene land som de kallade dåtiden. Hatet bland oss yngre dämpades när de äldre försvann och med dem rovan. Istället koncentrerade vi oss på att dokumentera den äldre tiden, att forska i dess tankestrukturer. Så snart de hade dött, naturligt eller på andra sätt, satte vi igång efterkonstruktionerna. Vi skapade deras personliga liv i fiktioner, men som var lika verkliga som den mat vi åt, och berättade dem för varandra, som underhållning och kultur. På så sätt blev de äldre, som hade levt en kort tid i de moderna, en sorts mytiska figurer, trots att de nyss hade gått mitt bland oss. Så stark är berättelsens kraft.

Men snart uppstod andra problem. Vi som var äldre än de allra yngsta, och som hade ätit av rovan som barn, fick låtsas att det inte alls var ett gott minne, att den snarare hade smakat malört, och inte söt potatis som den förädlade varianten faktiskt hade gjort. Ja, vi fann att ungdomen blev alltmer expansiv i sina önskningar och sina fiktiva mål. De började drömma om maskiner som skulle kunna skapa de allra mest skiftande ting. De sade att dessa maskiner snart skulle vara en självklar del av moderniteten, något som vi något äldre än de yngsta självklart hade svårt att förstå meningen i. Vi trodde ju att framtiden var en absolut gräns, som vi redan hade passerat.

Snart kände vi inte igen oss och fann oss i hemlighet drömma om rovan, som på något sätt framkallade bilden av en mycket mer oskyldig tid, då det mesta var tydligt. Vi hade helt enkelt gått varvet runt, och många av oss fann livet lika meningslöst som de ord och betydelser vi så entusiastiskt hade försökt utplåna precis i början. Snart kände vi att den svarta säden blev som ett tecken för missförståndet mellan oss lite äldre och de yngre. Vi slutade äta, och vi började dö som de ensamma burfåglarna.

2008-06-10T15:41:00.002+01:00

Det är en protesthandling.

Det handlar om nationalitet. Men nationen sträcker sig in i människan.

Jag är kritisk till hyllandet av mänskligt liv.

Det handlar om övergrepp.

Det är en doktrinär skolning i offer.

Det är vår värld som går sönder.

Vi begär människans produkter. Det är det första.

Begeppet mening är en hållning. Därför ska förorten inlemmas i nationen. Det är en berättelse om vår vilja.

Talaren kräver identifikation med nationen.

Vi ska reproducera en berättelse om mänskligt liv. Det är en cirkelrörelse.

Förakt för svaghet tillämpas.

Gud kräver den synd han vill ta tillbaka.

Men nationen är insprängd i offertanken.

Kläderna sydda i synd.

Den suicidala handlingen är en protest mot nationen.

Sjukhusutrustning är redan robotåldern här.

De sjuka tas in och registreras. De avrättas i belöningssystem.

Jag tillhör nationen. Men nationen tillhör mig.

Människor äger mig. Nationen talar om känslor och om skammen.

Döden är lika akut likgiltig som Gud.

Man ekonomiserar.

Tillit och andra innerligheter

Den sjuke förklaras ogiltig.

Förorten söker sitt berättigande. Men lägret är kostnadskrävande.

Dumhet är i förgrening med allmänhetens krav.

Nationen går in för att såra människor.

Vardagsrummen återspeglar sinnets vita renhet.

Möbler vårdas som gamla kor.

Den klassiska bonden är död.

Åkerns textilier tynger axen.

Ibland regnar Gud.

Vi återgår till de gamla bönerna.

Men befrielsen har värdigheten som offer.

Barnet som tröstas av overksamma händer.

Nationen sveps in i mjuka, kvävande bilder.

Kriget.

De innersta rummen undersöks.

Kvinnor lär oss krigets andra egenskaper.

Jag bär penis i vardagsrummet. Jag har våldet i hjärtat.

Men glada ansikten är rena björkstammar, vita mot förortens svarta torg.

Korsets väg är familjen.

Livet är en nödvändighet i de flesta samtal.

Man kräver enhetlighet.

När man har monterat ner dem, bränns de.

Människor består av glas och metallstänger. Det kallas armering.

Ibland växer vapen i marken. Barnen turas om att vara döden som kommer.

Smärtan är individens vän.

Det är personligheten som skapar sin ångest.

Egenheter inlemmas i system.

Det är möjligt att tillhöra nationen.

Även metall fångas upp och hittas på stränderna, slipade av vågornas händer. Men det är i sig oviktigt.

Ovidkommande och spridda känslor är ett bekymmer.

Skam är släkt med vilja.

Man undersöker förortens framtida gruvfynd.

Inhägnaden har elektriskt ljus.

De andra vill fortsätta med saknaden.

Det nödvändiga behöver inte uttalas.

Glädje är villkorad.

Människor piskar sina medeltida kroppar.

Man öppnar en människa och tvättar henne inifrån.

Därför är självmordet en utresning.

Förorten är ett begrepp inte bara i mig.

”Att låta växa” innehåller romantik.

Barnet diar Kristus såriga sida.

Jagsamhället är en bild.

Min penis bär alltid imaginärt blod.

Fascismen ger människor form.

Systematiserade mord är en form av design.

Arkitektur handlar om människors rörelser i likgiltiga rum.

Man kan likna människan vid det funktionella rummet.

Utbuktningar är bara en del av den första skissen. Sedan rengörs bilden.

Vite Krist som det aktiva ämnet.

Dagens bild

2008-06-09T11:02:00.002+01:00

Dagens prosa

2008-06-02T10:01:00.000+01:00

Följebrevet

Människan har en uppgift, brukade de säga till oss och vi nickade allesammans som i kör. Annars var det brukligt att sitta tyst, helt stilla, med tomma ansikten, för, som de sa, ansiktet återspeglar själen. Våra sinnen skulle vara öppna för det de hade att säga, och det var mycket. Det kunde pågå i timmar, dessa möten.

Vi blev kallade, en och en, från helt olika distrikt. Genast, utan att säga adjö till de närmaste, skulle vi gå från våra arbeten för att ansluta oss till mötet. Många hade gått i dagar och endast stannat för att plocka bär och dricka vatten. Därför var många av oss fruktansvärt trötta när vi kom fram. Vissa hallucinerade på grund av brist på sömn och mat.

Vi andra fick sätta oss på torget och lyssna på berättelser som i en aldrig sinande ström flödade från högtalarsysten. Ingen i ledningen syntes ännu så länge till.

Så fort gården hade blivit full, och vi hade satt oss ner, i raka rader, slutade tvärt berättelserna att höras. Först anlände lastbilarna. Där fanns mat och vatten som medarbetare genast började dela ut bland oss. De sjuka, som hade tuppat av från kyla och utmattning bars iväg och in i husen för vård, eller för det som kallades indrivning. När vi hade ätit bars tallrikar och mat hastigt iväg, dock med ett visst tumult som följd. De som nyss hade kommit från avlägsna distrikt var uthungrade efter sin långa resa, och vägrade först inse nödvändigheten i att inte äta i ledningens närvaro. Medarbetarna blev stressade och fick några gånger brutalt rycka skålar och skedar ur de allra fattigaste och lataste av oss.

När det var avklarat anlände de så i sina bilar. De äntrade scenen under okontrollerade applåder. Äntligen skulle vi få höra riktig ord.

En av dem som bar solglasögon ställde sig i talarstolen och börjat tala. Först talade han väldigt lågt, nästan viskande och blygt. Många av oss, som satt långt bak hörde inte vad han sa, det uppstod ett mummel, men så började han tala allt högre och hetsigare och alla intog tillbörlig lyssnarställning. Han talade om våra gemensamma värderingar, att tiden var inne att äntligen omsätta vår idé till verklighet, något som han visste att folket med spänd förhoppning hade väntat på, allt sedan den fantastiska händelsen. De flesta av oss lyckades undertrycka ett spontant hurrande, och de som inte kunde kontrollera sig, återigen de allra fattigaste, tystades genast av den solglasögonpryddes höjda och faderliga hand. Han påminde oss om de öppna sinnet och samlingen av människor stillade sig. Det uppstod en andäktig tystnad i väntan på näste talare.

En annan, mycket kort och oansenlig man, som tidigare hade stått långt från centrum, började tala med en hes och ljus stämma, samtidigt som han efter den nya pedagogiken med van hand skisserade upp planerna på den gröna skoltavlan. Han ritade streck och former, som vi inte förstod mycket av, samtidigt som han oavbrutet pratade på en för mig okänd och smått obegriplig dialekt. Jag började känna mig ängslig och dristade mig att snegla på mina grannar. Men det skulle jag inte gjort. En medarbetare ryckte tag i mig, lyfte upp mig och kastade mig ner på marken igen. Därefter satte jag mig i korrekt ställning och tittade på den obegriplige och korte mannen därframme.

Efter ett antal anföranden där olika personer som jag inte kände igen – bland annat talade de om vikten av att känna eget ansvar, och om Nödvändigheten och annat centralt för vår idé – försvann de så efter att glatt ha vinkat farväl, i sina bilar.

Vi blev ombedda att resa oss och leta reda på våra medarbetare, som vi tydligen skulle känna igen utifrån de instruktioner vi hade fått i ”följebrevet”. Jag som inte kunde minnas något följebrev, gick planlöst omkring och låtsades leta. Strax trängde sig platsansvarige, en arbetsledare och två andra medarbetare fram till mig. De undrade vad jag höll på med, varför jag inte försökte få tag i mina medarbetare. Då sa jag att jag inte hade fått något följebrev. Den platsansvarige tittade misstänksamt på mig och sa att det var en omöjlighet och undrade från vilket distrikt jag kom.

Eftersom de själva inte hade tilldelats information om hur arbetsfördelningen såg ut, kunde de heller inte utan vidare placera mig i någon befintlig grupp. De flesta hade vid det här laget redan gett sig av mot sina områden.

Efter att mycket upprört ha grälat sinsemellan om vad de skulle göra med mig, föreslog arbetsledaren att de skulle räkna gruppernas storlek för att på så sätt sätta in mig i gruppen där det var troligast att jag skulle tillhöra, enligt en matematisk sannolikhet. Platsansvarige hävdade att de inte var särskilt troligt att man hade delat in grupperna enligt någon matematisk modell. Dessutom var det för riskfullt att chansa. Snarare var det tillbörligt att forska i ärendet, innan något som helst beslut kunde fattas. Så fick det bli, och under tiden fick jag alltså inte utföra några handlingar överhuvudtaget.

De förde mig till ett enkelt men välordnat rum och bad mig stanna kvar där medan de redde ut saken. De två medarbetarna undrade ängsligt om inte någon bestraffning var på sin plats; jag hade uppenbarligen varit både oansvarig och lat. Bestraffningen uteblev dock, eftersom platsansvarige var orolig att det var han själv som någonstans på vägen hade missuppfattat den information han hade fått den senaste månaden. De misstänkte att jag kanske inte alls skulle ingå i de andra grupperna, men att jag hade en speciell uppgift. Senare verkar denna sista misstanke ha blivit starkare – alltmedan de sökte igenom den senaste månadens kommunikation, utan att finna något fruktbart resultat, annat än något som kunde tolkas lite hursomhelst – eftersom jag behandlades med alltmer villrådighet och stigande artighet. Jag försökte hålla mig neutral, och underdånig, vilket de i sin tur tolkade som en bekräftelse på sina misstankar om att jag var en av de utvalda. En vanlig arbetare skulle helt enkelt tagit tillfället i akt och utnyttja deras vänlighet med oförskämdhet och lättja. Jag erbjöd mig istället att med deras överseende själv söka mitt namn och nummer bland papperna. De vågade de dock inte, jag skulle vänta i mitt rum medan de utredde saken.

Efter några dagar blev situationen alltmer ohållbar. När arbetsledaren fick syn på mig i matsalen, som jag efter upprepade önskningar fick tillåtelse att besöka, blev han närapå skräckslagen och skyndade sig att äta, trots att det stred mot vår sedvänja, speciellt framför de allra fattigaste.

Efter en vecka, med ihärdigt sökande bland den tidigare kommunikationen, och försiktiga trevanden bland ledningens lägre och lokala nivåer, bestämde sig så platsansvarige att utse mig till kommunikation- och informationsansvarig, trots mina protester. Jag påpekade att all förvirring måste vara mitt fel, att jag helt enkelt hade varit för lat för att läsa brevet, och att jag hellre tog mitt straff för min uppenbara lättja vidhöll han att jag bara var alltför ödmjuk, och han bad mig att inte förödmjuka honom mer.

Dock upptäckte jag att jag hade talang för min nya arbetsuppgift. Kommunikationen mellan de olika grupperna flöt bättre redan efter någon vecka, och både platsansvarige och arbetsledaren passade allt som oftast att berömma mig inför de andra. Dock kände jag att missunnsamhet, som i och för sig inte var obefogad, egentligen var den starkaste känsla de hade för mig, förutom då förakt och hat. Jag tillhör ju sedan generationer de förgängliga, vilket jag misstänkte att jag inte hade lyckats dölja.

Till slut fick de en direkt kommunikationslinje med ledningen, mycket tack vare mig, där de nu istället för att skicka en förfrågan om min egentliga status, snarare bekräftade att de enligt ledningens insiktsfulla nominering hade givit mig ansvaret för kvarterets kommunikation och information. I dagar var det tyst, och jag mer än någon annan, var livrädd för det svar vi skulle få. Jag hade hela tiden, trots min framgång vidhållit att jag inte var avsedd som kommunikation- och informationsansvarig, utan snarare något mycket enklare.

Till min förvåning kom dock endast en anmodan om en rapport på vad vi hade utfört sedan besöket, utan att min namn eller nummer nämndes, vilket betraktas som bekräftelse på att min status var korrekt.

Först fick detta mig att tro att jag verkligen hade fått rätt uppgift, och att ledningen, av någon ofattbar anledning hade känt till min oanade talang sedan länge. Men sedan började jag misstänka, att det kanske handlade om att ledningen inte var så ofelbar som hela vår idé har velat påskina. Detta skakade hela min tankevärld, något som jag dock höll för mig själv. För att dämpa min ångest över denna ”upptäckt” begravde jag mig i arbete som i slutänden förhärliga den idé jag kraftigt hade börjat misstro. Frågan var bara hur jag skulle kunna förklara det osannolika som hade hänt mig. Det liknade ju inte alls de otaliga berättelser som vi var kväll med öppna ansikten samlades för att höra.

Dagens bild

2008-05-20T10:26:00.002+01:00

Alldeles innan barnet föddes. Jag ser mest chockad ut, men är egentligen väldigt förväntansfull.

Dagens prosa

2008-05-10T13:40:00.001+01:00

Rosa

Det sades att han var mycket vis. Han satt på golvet i ett mörkt rum och var sedan många år fullkomligt blind. Vi var inte oroliga. Istället hade vi skrattat åt ryktena om hans visdom, eftersom vi ansåg att allt som inte baserades på erfarenhet var ren vidskepelse. Man hade en kropp, och den upplevde saker. Att sedan hjärnan kunde använda sig av det man kallade logik eller slutledning utifrån vissa basala fakta, skilde sig inte mycket från det barn gör när de fantiserar om älvor, trollkarlar och annat. Begreppet visdom var något som tillhörde det förflutna, ett nödvändigt steg i utvecklingen mot det moderna.

Denne man var mycket gammal och hade säkert upplevt saker i sin ungdom, men de senaste tio tjugo åren hade han endast suttit i sin lilla stuga och ”mediterat”. Han berättade för oss att han brukade dela in veckan efter olika teman. En dag tänkte han kanske på tingen, på det som kunde urskiljas ur det hela. Det kunde vara träd, stenar eller verktyg. För honom var jorden, universum inte ting. Ting var något som kunde skiljas ut och som var mindre än något annat. För människan var tungan och tänderna ting, för stäppen var djuren och jägarna ting, men inte gräset, eftersom man inte kunde skilja det från själva stäppen. Så kunde han hålla på. Andra dagar tänkte han på känslorna, och ville skilja de känslor som var grundläggande, rädsla, kåthet, glädje från andra typer av mer komplexa känslor, lojalitet, missunnsamhet eller till och med kärlek. De komplexa känslorna bestod av en kombination av andra lägre, primitiva känslor. Han liknade det hela vid målarens palett. Vi har ju tre färger, påstod han, blått, gult, rött, sedan kan man blanda dem, och få fram grönt, turkost, orange, svart, brunt m.m.. Likadant var det med känslorna. Allt kunde härledas till enklare varianter.

Vi märkte snart att hans så kallade visdom gick ut på att analysera, i ordets gamla bemärkelse – att ta isär verkligheten, och titta på de till synes enskilda delarna som den bestod av. Så kunde han hålla på, men en dag i veckan, av någon anledning på onsdagar, vilade han och det var den dag då han lät alla sina tankar vara. Han var då ett i ett slags vakuum, som var så koncentrerat att alla sinnen, känslor och begär försvann, eller, som han sa, förvandlades till sin ”ursprungliga form”. Där försvann till och med den allra mest grundläggande känslan av ett jag. Och det var vitt, förklarade han, för färgen vit innehåller alla färger. Så kombinerade han sin färglära med sin lediga onsdags aktiviteter. Han kallade denna typ av meditation för singularitet. Vi trodde först att han syftade på tillståndet i svarta hål, men han menade snarare att han ”kylde” ner sitt jag till själens absoluta nollpunkt. Han menade att själen i sina beslutsprocesser var beroende av kvantfysikens mest paradoxala skeenden, nämligen att en partikel kan befinna sig på två platser samtidigt, och att man vid extrem kyla kunde försätta även tyngre partiklar i detta osäkra tillstånd. Därför kunde man också få de medvetna själsliga processerna att följa kvantfysikens lagar, genom meditation. Han upplevde mycket riktigt att hans själ vid stark nedkylning började bete sig annorlunda, vågformigt, som ett hav, eller en liten insjö. Det visste vi ju, att partiklarna upplöser sina naturliga beteenden nära den (fysiska) absoluta nollpunkten och börjar gunga, likt vågor. Han plockade helt enkelt saker som han hade hört, och gjorde dem till sitt eget, och kallade det för visdom. I själva verket var den endast frukten av lång experimentell forskning som andra hade utfört långt innan han själv blev till. Det ville han inte veta av; det var irrelevant vem som hade gjort upptäckten, sa han, det viktigaste är vad man dra för slutsatser utifrån det.

Ändå blev vi fascinerade av honom. Mest på grund av hans totala avsaknad av fruktan inför tankens upptäckter. Det fanns inte något ämne som han inte hade tänkt på. Han ryggade inte inför mord, medicinska undersökningar, tidelag, eller ens pedofili. Han ägnade också sin tankekraft på ämnen som för oss var uppenbart triviala och till och med meningslösa, diskning, tvättning, städning, kosthållning. Detta gjorde att vi kände att hans tankevärld antingen bestod av ett osammanhängande kaos, eller ett komplext nät av mening, som vi, utifrån, inte kunde förstå någonting av, annat än som brottstycken. Han kunde likt ett barn, hoppa från det ena ämnet till det andra, utan att man förstod sambandet dem i mellan. En gång liknade han en pilbåge vid en boll. Han tyckte sig ha funnit ett ”släktskap” dem i mellan. En boll kan studsa och bågen darra, bågen darrar ju efter man har skjutit iväg skottet. Man kan också, visserligen på ett vanskligt sätt, slå en båge mot marken och få den att ”studsa”. Därför lade han bågen och bollen till samma ”familj”, som han kallade det. Men när vi frågade vad det hade för betydelse för hur man skulle betrakta de enskilda föremålen, blev han luddig, och sa att på avstånd ser du en grupp människor, inte två, inte tre, även om de är femton, men en grupp människor, men när du kommer närmre, ser du likheter i dem, och då inser du att de tre där är en familj och de andra fyra tillhör en annan. Men går du ännu närmre en enskild individ, ser du plötsligt en näsa, ett par ögon och en mun, ögonen och näsan är en likadan familj, för de har två hål gemensamt. Så kunde han hålla på, och vi blev både förvirrade och irriterade. Många gånger glömde vi vad vi hade frågat, eftersom han alltid drog iväg oss på helt andra banor, och uppehöll oss ständigt med självklara frågor, som ”Har munnen ett hål?” eller ”Är munnen ett hål?” et cetera.

Men när vi kom till begreppet Gud, verkade han faktiskt bli rädd, och sa att det var en fråga för vetenskapen. Det hade vi inte med att göra, vad han tänkte om det. Det var irrelevant, påstod han. Vi insåg snart att han mest ville tala om språk, och dess olika betydelser, att hans så kallade visdom egentligen hade sin grund i att han hade kunskap om syntax och semantik.

Under fikapausen lämnade vi honom och passade på att höra oss för med grannarna, som menade de att han inte alls mediterade särskilt mycket, men att de ändå ville ge honom mat och kläder för att det var så synd att han var blind och inte hade kunnat se de senaste årens framgångar. Han verkade för det mesta ligga på sidan och slumra, påstod de. Ibland låg han raklång på golvet med öppna ögon på den matta han kallade för Rosa. Det var namnet på en gammal ko, som inte hade blivit slaktad och som hade dött en ”naturlig” död, av sjukdom. De som inte gillade honom sa att de tyckte att han luktade öl, och att hans toviga hår var ett tecken på att han snarare var lik en byfåne än den där berömda filosofen som hade bott i en tunna.

Efter fikat gick vi in till honom igen och frågade om Rosa. Då blev han ledsen och började gråta. Han undrade varför vi ville plåga honom med en sådan gammal historia, hon hade ju varit död i minst tio år. Vad de hade ihop hade vi inte med att göra. Han påstod sig inte ha känt henne särskilt väl, det hade inte ens varit hans egen ko, men en grannes. Han hade bara i de sista åren, då han ännu kunde se, tagit hand om den döende kon, som en gammal mor, och det var väl inget fel med det? Djur och människor är mycket lika, sa han. Jag äter aldrig kött, det skulle jag inte kunna göra.

Vi tröstade honom så mycket det gick. Vi erbjöd oss till och med att komma tillbaka en annan dag om han inte orkade samtala mer. Men då blev han orolig och sa att han inte visste hur länge han skulle vara kvar, kanske skulle han ut och resa. En av oss skrattade då till, och då blev den vise mycket arg och riktade sin ilska mot mig, för att jag, sa han, var en dålig ledare som inte kunde hålla ordning på min ”hord”. Ja, och jag kunde ju inte undergräva min auktoritet inför de andra, så jag riktade ett slag mot hans ansikte och bad honom att lugna ner sig. Men han blev istället argare av örfilen och började skrika hysteriskt. De andra höll honom medan jag slog honom. Han jämrade sig.

Vi lade honom på matten och han började klappa den och viska Rosa, Rosa. Vi lämnade honom med en sportdryck. Ja, vi ställde den nära hans slappa händer så att kunde greppa den när han blev törstig.

Nästa dag var han medgörlig och han frågade vad vi ville att han skulle säga och undrade vad vi anklagade honom för. Vi bad honom istället att tala som dagen innan och han nämnde då namn på planeter och astronomiska fenomen, pratade om barnens språkliga lekar, och om djur som trivdes i vinterlandskap. Vi började tro att hans galenskap var ett hinna han hade satt upp mot världen, för att skydda sig från den.

Men medan vi åt lunch hos en grannkvinna försökte han sig på en liten flykt. Han hade väl plötsligt blivit rädd, trots att han påstod att han för längesedan gjort sig av den meningslösa känslan. Vi fann honom strax nere vid vattnet. Han hade glidit ner i gyttjan och tappat sin käpp. Vi hjälpte honom upp och därefter hängde vi honom i det enda träd som fanns där vid den uttorkade sjön. Den vita skylten med de röda bokstäverna hängde nedanför hans döda blick och jag tänkte på att han kunde aldrig ha kunnat läsa skylten även om han hade levat, för han var blind, inte bara för äganderätten, men för det våld som tillhör oss.

Dagens dikt

2008-04-28T15:00:00.000+01:00

Men istället öppna sig för människornas

värme och se till våra handlingar

som tecken på någon sorts dold moralitet

att det är en direktlänkt till evigheten

till det som inte kan förklaras, genomlysas

eller bemörkas. En öververklighet där vetenskapsmän

faller med de stjärnor de vill besvärja.

Det är en bild för något som inte längre finns där.

Helighetens död. En våg slår mot stranden

fram och tillbaka. Hjälp och hjälplöshet.

Men en kväll kan vara djup som en likstel tjärn

några mil från köpcentrum. Ingen civilisation

som lyser upp de miljarder

av oläslig tid ovanför granarna. Man blir som en egen punkt.

Du försöker förklara dig. Skogen känner ju ingenting

av detta ofantliga djup och tystnad.

En gren stirrar på dig. Ingen är där. Ingen

känner verkligheten lika intensivt, men kroppen blir tafatt

och dåsig. Du vill vara det som ligger utanför

den fattbara kommersen.

Ständigt denna normalitet när en bil kör förbi

likt ett dödsbud. Som också är en trygghet.

Det är så lätt att säga nej i sitt ursinne, i förakt

för allt som är vana och mest sannolikt.

Men att stå där för ett ögonblick

och tänka att kanske, kanske är allt sammanbundet

det finns en sanning i detta sakrala sus

och mörker. Här ute, bland oss invidga möter den fattige

sin beläste hälft och blir uppläxad av evigheten.

Dagens prosa

2008-04-03T11:03:00.005+01:00

Karl Malden

Bengt satt med ryggen mot väggen. Rummet var mörkt. Det var jag som satt en bit ifrån honom. Då tände Lisa ljuset och allt försvann i detaljer. Det var skrivbordet, väggarna med sina bilder och kylskåpet som brummade. Sitter du här i mörkret? sa hon.
Det var fuktigt där. Inte den varma sorten, men en kyla. Jag rökte en cigarett. Lisa gav mig en kopp kaffe och sa att man alltid ska dricka något när man röker. Man ska inte bara röka.
Då började Bengt röra på sig, kanske var det ljuset som hade väckt honom. Han började vrida sig i stolen. Jag gick fram till honom med kaffet i handen. Så tittade han upp på mig och sa att han var törstig. Flaskan låg slängd på golvet. Jag hjälpte honom.
Bertil kom in genom dörren. Han låtsades inte om mig utan gick direkt fram till Lisa. Han viskade till henne. Sedan gick han ut genom dörren till vänster.
Lisa är en varm tjej. Hon gillar att titta på film och gärna diskutera det hon har sett. Just idag hade hon velat diskutera en Marlon Brandon-film. Karl Malden hade också varit med. Den var baserad på en pjäs, hade hon sagt.
Det är snart över det här, sa jag till Bengt. Oroa dig inte. Jag försökte vara hård, men kom att tänka på Harald, min högstadielärare i NO. Bengts kavaj var gjord av en likadan grå manchester. Han hade stått lutad mot katedern i klassrummet. Den hade varit något högre där än i de andra rummen. Där fanns också kranar för gas och vatten. Harald stod där, med ena handen nonchalant mot bordskivan och berättade att vi skulle få se en film om själva tillblivelseakten. När han hade släckt ljuset och satt igång filmen ställde han sig längst bak i klassrummet för att ”hålla ordning på oss”. Någon fnissade, men jag satt stel och tittade på de animerade bilderna av fortplantningssystemen, äggledare, ägg och spermier. Men när sädesvätskan sprutade ut mot livmoderstappen var det på riktigt och jag funderade över hur de hade fått in en kamera där. Det var väl inte så att de hade öppnat en död kvinna och monterat kameran i henne, och sedan hade en man fått komma i henne bara för att vi barn skulle få se hur det ”gick till”. Efteråt förklarade Per för mig att det fanns jättesmå kameror som de hade fört in i henne. Jag var kanske lite besviken över en så naturlig och teknisk förklaring.
Bengt började slumra till igen. Huvudet lade sig mot bröstkorgen och jag gick och satte mig vid bordet för att röka. Mina fingrar var svettiga och denna cigarett var inte lika god som den förra. Kanske var det för att kaffet nästan genast hade svalnat. Lisa hade hällt i för mycket mjölk. Hon stod borta vid skrivbordet och bläddrade bland några papper. Jag minns att jag tänkte att hon hade en ganska stor bak. Jag brukar inte titta på kvinnor på det sättet, och det var heller inte på ”det sättet” jag tittade; jag konstaterade rent fysiologiskt att hon faktiskt hade en ganska stor bak. Den var bred. Hon tittade på mig och jag log lite fånigt tillbaka.

På kvällen började jag tänka på Karl Malden. Han hade ju varit med i filmen om Patton. Karl Maldens general framhöll att han till skillnad från den hårdföre Patton endast gjorde vad han var utbildat till. Patton älskade kriget.
Rummet var av vita väggar, inga planscher. Men jag hade en lampa. Jag koncentrerade mig på boken som Lisa hade rekommenderat, men tankarna flöt hela tiden iväg. Det var Per och de andra jag tänkte på. Jag tänkte på tegelbyggnaden, på att skolor alltid består av tegel. Man lägger stenar på varandra och bygger ett hus.
Lisa kom in och satte sig på sängen. Jag hasade mig upp till sittande ställning. Hon undrade om jag hade svårt att sova. Jag förklarade att jag alltid försökte läsa en stund innan jag somnade. Hon ville lägga sig bredvid mig. Allt det här hade gjort henne rädd, sa hon. Så hon kröp upp in till sidan av mig, under täcket. Då ville hon att jag skulle läsa för henne. Som om hon var ett barn. Hon hade t-shirt och trosor på sig. Jag läste för henne.

Det var Tom som väckte mig. Han kom in i rummet och tände lampan i taket. Han såg bestämd ut. Då är det dags, sa han. Sedan tittade han på mig, allvarligt, innan han gick sin väg. Jag reste mig upp till sittande ställning. Tände en cigarett redan i sängen, vilket jag inte brukar göra. Men jag var väl lite tagen.
När jag hade klätt på mig och sköljt ansiktet i det kalla vattnet gick jag in till de andra. De satt alla där. Både Bertil, Tom och Jonas. Lisa stod längst bak och tog sig i håret. Hon tittade bort när jag kom in. Bengt tittade på mig med öppen mun, frågande, trött. De hade varit på honom under natten. Jag bad att få torka hans ansikte, men Bertil sa att det bara var onödigt. Då reste jag Bengt försiktigt, men bestämt ur stolen. Nu kämpade han inte emot. Han nästan log mot mig, vädjande.
Vad gör du? undrade Bertil.
Ute på gården? sa jag. Ljuset…
Nej, nej, sa Bertil.
Jag nickade och satte Bengt ner på stolen igen. Tillsammans hjälptes jag och Jonas åt att sätta upp kameran. Jag bad Lisa tända ljuset i taket. När det var klart, satte jag, Tom och Jonas på oss rånarluvorna. Bengt började bråka igen, och Jonas tog ett tag om kroppen och Tom om huvudet så att hans ansikte tydligt skulle synas i kameran.
Jag var ganska lugn. Jag satte på kameran och gick fram till Bengt. Snabbt drog jag kniven över hans hals. Jonas släppte sitt grepp, men Tom höll i honom så att han inte skulle falla av stolen. När det hela var över stängde jag av kameran. Bengt satt där alldeles stilla med huvudet mot bröstet, som om han sov.
Innan Bertil gick ut ur rummet gav han mig en föraktfull blick. Jag minns att jag tänkte att han är en teoretiker, att verkligheten äcklar honom. Lisa stod längst bak i rummet och rökte. Efter att ha tvättat av mig i det lilla pentryt gick jag fram till henne och bad att få en cigarett. Jag hade glömt mina på rummet. Även hon markerade ett avstånd till mig. Men kanske var det bara att jag inte hunnit borsta tänderna.

Åkrarna

2008-03-24T10:32:00.002+01:00

Det tog tid. Vi satt och väntade. Det vi trodde var en forntida, eller i alla fall, gammal landningsplats, var en tidigare åker, hävdade han med mössan. Han hade undersökt marken noggrant och funnit spår av både vete och gammal spillning.

Han föreslog att vi skulle företa oss en ”liten utgrävning” medan vi väntade. I närheten av åkrar finns det alltid lämningar av dem. De var tvungna att bo nära sina odlingsplatser, påstod han, eftersom de inte kände till något annat sätt att leva. Detta fann vi mycket otroligt, men eftersom vi inte hade något att göra begav vi oss, under hans ledning längre ner i dalen. När vi blev oroliga över att vi hade gått så långt från själva hållplatsen, lugnade han oss med att säga, att förordningar av den här typen alltid tar mycket längre tid än de vill medge. Vi skulle bli fast här i dagar snarare än timmar, påstod han. Bättre att uppehålla sig med lite forskning, nu när vi ändå var på plats.

Eftersom vi inte hade några riktiga verktyg fick vi gräva i marken med nävarna. Mullen var kall och arbetet var mycket tidsödande, då forntiden låg långt tillbaka i tiden och i jorden. Ett år motsvarade 2 millimeters lager jord, påstod han. Alltså skulle förra årtusendet ligga två meter ner. Är du säker på att det är här? undrade vi ängsligt med frusna fingrar. Och när vi hade klagat över kylan och smutsen några gånger bad han oss ta en paus så skulle han visa oss något.

Lite längre bort stod något sorts träd. Vi gick bort till det och stod förvirrade och tittade på det. Många av oss hade tidigare inte sett ett sådant originalföremål, i alla fall inte på så nära håll eller så okontrollerat. Det stod verkligen helt planlöst där på fältet, på något som liknade en kulle. Här under, sa han, ligger en av deras ledare. Skulle vi gräva här skulle vi hitta helt andra föremål, och ni skulle vara tvungna att omvärdera hela er föreställningsvärld ni idag kallar begriplig. Ni skulle hitta saker som skulle kullkasta allt som vi idag tar för givet.

Vi skrattade. Visserligen hade kullen formen av en väldig grav, men det var helt otänkbart att ett så tidigt folk – om de överhuvudtaget hade levt i dessa områden, och dessutom så nära sina åkrar – skulle haft tillgång till en sådan religiös och märklig gravvård som den här. Det var helt enkelt fullständigt orimligt, att de förgängligas kulturella yttringar – de planlösa odlingen av träd och graven som idé, vilket tillhörde vår egen tidigare historia – skulle kunna existera samtidigt. Men de tillhör ju olika tidsåldrar, sa han vädjande. Trädet är mycket senare, kanske några hundra år. Hur skulle då trädet kunna vara på samma plats som den så kallade graven? undrade en av de yngre och kraftigare, som jag aldrig hade gillat. Det är ju helt osannolikt, sa han.

De flesta började gå tillbaka till hållplatsen. Han kunde själv göra sin så kallade utgrävning om han ville. De skulle inte slösa tid på det. Det var ju löjligt.

Jag och en kvinna som hade följt oss en lång tid, men ännu inte lyckats etablera sig i gruppen stannade kvar hos mannen med mössan. Han satte sig på marken och bad oss vresigt att lämna honom ifred. Han behövde inte känslomässiga allmosor, sa han, vi behövde inte stanna hos honom bara för att vara snälla mot honom. Vi hade i och för sig också skrattat åt honom, men nu tycktes det som om han själv tvekade över riktigheten i sina teorier, han satt och mumlade och tittade ner i marken. Kanske var han helt enkelt en skrävlare, som påstod sig besitta arkeologiska kunskaper. Det fanns ju sådana som ljög om sitt namn och nummer, trots att blotta misstanken kunde leda till både ofördelaktig omplacering och regelrätta bestraffningar.

Av någon anledning, idag förstår jag inte riktigt varför, stannade vi ändå kvar där hos honom. Kanske var det för att jag den sista tiden hade upplevt det alltmer problematiskt med dessa ständiga tider av väntan, som bara ledde oss till nya hållplatser i landskapet. Jag hade kanske till och med redan då börjat tveka på om de verkligen hade någon plan med oss, i och med det sätt de skickade runt oss mellan olika distrikt. Kanske är det en efterkonstruktion.

Kvinnan satte sig ner vid honom, tog hans hand och log mot honom. Han såg förvånat upp och tittade sedan trött på henne, som man tittar på ett barn som inte har förstått den senaste instruktionen, men man har inte blivit arg. Skammen, eller ilskan, eller vad han nu hade känt, försvunnit hos honom och istället lade sig en uttryck av tacksamhet över hans ansikte. Berätta, sa hon, fortsätt berätta. Vi vill lyssna, sa hon, och tittade på mig. Jag nickade tveksamt.

Efter en stunds tvekan började han så berätta för oss om folket, som inte alls var som vi trodde att de var, enligt honom. De hade tillgång till sofistikerade apparater, sade han, inte alls olik det maskineri som vi nu är så beroende av. Javisst, det var av enklare natur, men principen var densamma. Det var ju det som de var så rädda för. Det bild vi hade om oss själva som ett unikum i en okontrollerad och fientlig värld riskerade att undermineras om man verkligen tog sig tid till att fundera över det tidigare folket och dess vanor. Vi hade ju föremålen, vissa var till och med utställda på museerna för allmän beskådan. Men man hade, av illvilja eller okunskap, blandat ihop föremålens ordning, han gillade inte själv tanken på någon sorts konspiration, sa de han. Vid den här tiden, var det ett okänt ord för oss, och vi bad honom förklara vad han menade, men han vinkade bara avvärjande med handen.

Det är ju som om man skulle ta isär någon av våra maskiner, fortsatte han, och sedan bränna ritningen. Utan ritningen blir det obegripligt. Likadant med folket här, sade han och liksom klappade gräset, som om han ville markera dess tillhörighet med jorden. Han verkade nästan ha hört min tanke, för han sa, att detta folk, till skillnad från oss, var lika bundna vid jorden som trädet här, de stod med rötterna, eller fötterna om man så vill, rakt ner i myllan.

De döda, sa kvinnan. Du menar att de begravde sina döda i jorden, precis som jordekorren begraver sina nötter där. Ungefär så, sa han. Och vi är rädda för det, vi är rädda för vad det skulle kunna komma att betyda för vår civilisation om vi förstod att vi var deras ättlingar.
Deras ättlingar?! ropade kvinnan och reste sig. Nu tyckte även jag att han gick för långt och det förklarade jag för honom. Han sa att det i alla fall var en teori värd att undersöka.

Han upphörde verkligen inte att förvåna oss, och jag undrade över hur han hade kunnat hålla sig så neutral under hela den tid han hade varit en del av vår grupp. Före denna dag, hade han hållit sig i skymundan, och aldrig pratar om vare sig åkrar, träd eller gravar, trots att vi flera gånger hade stått och väntat på hållplatser liknande den här. Jag undrade om hur många andra landningsbanor som verkligen hade varit åkrar, men som i vårt halvblinda synsätt legat lika stumma och tysta, som den här platsen hade gjort i början.

Kvinnan stod och bet på naglarna. Hon var väl rädd, att det mannens uppenbarligen farliga och irrationella beteende skulle spilla över på henne. Hon hade ju också hållit en låg profil fram till denna dag, då hon hade övergivit denna strategi. Hon misstänkte väl, att det som i början hade verkat som ett djärvt taktiskt drag, att stanna kvar och lyssna på honom, skulle visa sig vara ett alltför dristigt projekt för att få tillträde till gruppen. Hon hade säkert länge väntat på tillfälle att få stiga fram. Kanske hade hon felaktigt missförstått min roll i gruppen. Nu stod hon där i alla fall, när till upplösningstillstånd.

Nu får du väl lugna ner dig, sa jag, det kan du väl ändå inte mena, i hopp om att han skulle, mildra sitt påstående. Hur skulle det ha kunnat gå till? Alla vet ju att det tidiga folket, tillhör de förgängliga. Det har man ju visat, nu senast med den där mässingsflöjten smyckad med stjärnor, som man hade hittat för inte så länge sedan.

Det hade han inget svar på, men han bad oss, att ta det lugnt och reflektera över vad han hade talat om. Han varnade oss även för att tala om för de andra vad vi hade talat om, då det snarare skulle drabba oss yngre då vi inte kunde skydda oss bakom några förmildrande omständigheter som den ålder och nitiskhet han själv hade förvärvat. Det var ju detta som gjorde att han själv hade om än så liten, men ändå viktig och större rörlighet. Han sa det inte med tanke på sig själv, men med omtanke om oss båda.

Vi lämnade honom så och gick bort till de andra. Senare på kvällen, under förevändningen, att vi ville älska med varandra, gick kvinnan och jag bort till ett buskage. Hon ville att vi skulle lova varandra att aldrig någonsin säga till någon, vad han med mössan, hade sagt till oss, och dessutom aldrig tänka på de ord och tankar han hade förmedlat. Vi skulle försöka, till och med i våra drömmar, att förtränga det sagda, på samma sätt som vi under utbildningen hade lärt oss att förtränga lättjan och det naiva.

Vi tände en liten eld där hon och jag, vilket enligt traditionerna visade de andra i gruppen att vi nu hade älskat och fullgjort våra könsliga plikter även denna månad. Därefter lade vi oss att sova, mycket nära varandra och jag hade svårt att somna den natten i rädsla över att jag inte skulle kunna hålla mitt löfte till henne min nya partner, i den oroliga dröm jag visste skulle följa på insomnandet.

Spela inte Hamlet, Alexander

2008-03-17T16:09:00.006+01:00

Hamlet

Av William Shakespeare

Dramaten

Regi och bearbetning: Staffan Valdemar Holm

Översättning: Ulf Peter Hallberg

Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller

Musik: Coco Rosie

Medverkande: Jonas Malmsjö, Örjan Ramberg, Stina Ekblad, Rebecka Hemse, Magnus Ehrner, Erik Ehn, Robin Stegmar, Tomas Pontén, Börje Ahlstedt

Staffan Valdermar Holms Hamlet vill inte handla om prins Hamlet av Danmark, huvudpersonen i Shakespeares pjäs, men om något annat. Vad detta ”annat” är, besvaras inte under föreställningens gång, men kanske efteråt.

Rebecka Hemse är som vanligt kroppslig i sin tolkning av Ophelia och hennes förhållande till Jonas Malmsjös Hamlet är av sexuell natur. Likaså försöker Gertrude och Claudius några gånger ha samlag med varandra, men avbryts ständigt av hovets medlemmar. Det är alltså stundtals en ganska könig pjäs, men det känns aldrig i könet. Heller inte i magen eller i hjärtat. Om det känns något, så är det i hjärnan, som febrilt arbetar för att hitta någon röd tråd, något tema, eller en genomgående idé som kan förklara det som händer på scen.

William Shakespeare är ju en språklig dramatiker och språket sitter ju som sagt i hjärnan. Därför kan man kanske tänka sig att det faller naturligt att det är i skallen pjäsen hamnar. Genom Hamlets instruktioner till skådespelarna tycks Shakespeare också säga att munnen är skådespelarnas främsta verktyg. Problemet är bara att Dramatens uppsättning av Hamlet är allt annat än språklig. Dessutom brukar det språkliga i Shakespeares pjäser gå via språket/hjärnan för att nå könet, magen eller hjärtat. Här är så inte fallet. Möjligen kan det förklaras med att det är så svårt att översätta Shakespeare, att hans vitsighet och komplexitet försvinner i en översättning. Kvar blir då handlingen. Men den verkar man inte heller särskilt intresserad av. Uppsättningen ”spelar av” handlingen i Hamlet, men det är inte den som driver pjäsen framåt. Kanske är det istället meningen att den lätt magiska musiken av Coco Rosie, som följer genom hela föreställningen, ska fungera som den ställföreträdande motorn. Skådespelarna deltar i musiken, med sång, dans och genom att sätta på och stänga av den. Dessutom är den central för Ophelias suicidala längtan, något som hon delar med Hamlet - båda sjunger då och då med i texten och gestaltar då sin "galenhet".

En annan möjlighet, är att Valdemar Holm vill diskutera teaterns, eller kanske Dramatens, roll i samhället. Och det är denna diskussion som ska bära allt det som faktiskt spelas på scen. Eftersom Shakespeares pjäser är fyllda med alliterationer till ”livets teater” låter det sig väl göras. Att dessutom Hamlet även har en pjäs i pjäsen, som i sig är en nyckelscen, måste det väl kännas naturligt att välja just den om man vill problematisera teatern angelägenhet.

Skådespeleri och teater handlar om att gestalt något. För att skådespeleriet ska kännas angeläget måste det som sägs eller ageras vara trovärdigt. Sedan kan skådespelaren söka gestalta sin karaktärs känslor, handlingar eller språk, eller något annat, så länge man tror på honom eller henne. Tyvärr är det så i den här uppsättningen att man inte tror på Jonas Malmsjös Hamlet, eller ens på Örjan Rambergs Claudius. Man tror inte på de ord de säger, på de känslor de spelar eller något annat. Hamlet har inte som brukligt sin ”Att vara”-monolog för sig själv, men framför den för Ophelia, som faktiskt tror på det han säger, trots att vi i publiken inte tror på Hamlet. Stundtals glimtar det dock till i Laertes, som spelas av Erik Ehn och i Magnus Ehrners Polonius.

Att det språk som kommer ut ur skådespelarna inte känns trovärdigt är kanske inte så konstigt. Teatern är inte längre den språkliga konst som den var på Shakespeares tid. Det språkliga var ju en nödvändighet för 1600-talets teater, då scenbilderna och mycket av handlingen var tvungen att berättas genom språkliga bilder. I den moderna borgerliga teatern, där språket inte längre behövdes för att gestalta rum, kom istället känslorna att hamna i fokus. Men, i konkurrens med filmen, har teatern sökt överge känslorna till förmån för något annat. Frågan är som sagt vad detta ”annat” är. Vad Staffan Valdemar Holm, liksom andra, tycks söka efter är väl en teater där varken känslorna eller orden, men idéerna är det som gör teater relevant. Det är en teater där regi (inte personregi), scenografi och kostym är det som ska göra pjäsen angelägen. Men varför då välja Hamlet, där ord och handling (och icke-handling) är så viktiga?

Den enda som man verkligen tror på är Börje Ahlstedt, i rollen som skådespelaren Börje Ahlstedt. Tomas Pontén och Börje Ahlstedt spelar bland annat paren Rosencrantz och Guildenstern, två sjömän, de två dödgrävarna, och slutligen två skådespelare. När skådespelarna tubbas av Hamlet att visa sina konster framför skådespelaren Börje Ahlstedt en monolog ur Peer Gynt och då bränner det till, och det känns i magen och i hjärtat. Det är fantastiskt. Och istället för Shakespeares pjäs i pjäsen, som spelas inför Claudius och hovet, har man valt Oscar Ekdahls dödstal till teatern i Fanny och Alexander. I detta ögonblick känns teater verkligen angeläget och det är kongenialt löst av Valdemar Holm. Samtidigt det blir ju lite ironiskt, att det blir Bergman som från andra sidan talar om den ”lilla världen” och den ”stora världen därute”. Det blir lite märkligt att Bergmans ord berör oss, på helt annat sätt än Shakespeares, vars pjäs man spelar.

Drömmen finns ju där, att precis som Hamlets eget infogade stycke om den giftmördande brodern, ska också Dramaten kunna sätta upp en pjäs som har inverkan på folks liv. Kanske är det detta Valdemar Holm försöker säga. Men förutsättning för att det ska fungera är ju att man väljer en text som man tror kan säga något till, och kanske om, publiken. Hamlet är ju själv en teaterälskare, och han tror på teaterns makt. Han väljer ju faktiskt den, och inte målarkonsten, eller musiken, eller något annat, när han vill att Claudius ska röja sina känslor och avslöja sig som mördare. Hade Dramatens ensemble själva blivit anställda av Hamlet för att framföra en pjäs, hade heller aldrig Claudius avslöjat sig själv. Han hade suttit och tänkt på vad Hamlets upptåg egentligen gick ut på. Då hade Polonius och alla andra fått leva, men då hade man heller inte haft någon pjäs att spela. Och det hade ju varit synd, för det är en ganska intressant pjäs, egentligen.

DN:s recension

Svd:s recension

Aftonbladets recension

Expressens recension

Dagens dikt

2008-03-13T16:27:00.000+01:00

Framför den gamla grinden

som stänger och öppnar trädgården innanför.

Som huden här, över handlederna.

Det är trädgårdens rädsla.

Tillåts inte att känna denna natt

som är den sista

mot varje led, led som är fullständighet.

Färgerna i träden

även när det är natt

att de rör sig så trovärdigt.

Stenarna ligger stilla under imaginära vågor

så härdade för retningen

av ett gammalt hav.

Dagens prosa

2008-02-29T11:22:00.003+01:00

Pepparkaksformen

De började fråga oss om vårt ursprung, som om vi hade något sådant att tala om. De bad oss fylla i formulär som vi inte förstod. Vi påpekade för dem, att det de kallade okunnighet var själva förutsättningen för vår situation och att vårt ursprung inte var relevant för vår status där. Tvärtom, hävdade de, börd är både medel och mål för varje ansvarskännande människa. Ja, de hävdade att utan historia, blir tillvaron skör. Det var farligt att förneka sin egentliga hemvist. Trots att vi påpekade att det inte handlade om någon sorts förnekelse från vårt håll, men om en kulturellt egenhet, som redan borde ha varit känd hos dem, vidhöll de att var och en av oss, förutom de allra minsta barnen, i alla fall var tvungna att fylla åtminstone alla de svartmarkerade formulären, innan de ens kunde skicka vårt ärende till beaktande i staden. Dessutom hävdade de att de egentligen inte hade tid eller befogenhet till att inveckla sig i filosofiska frågor. De var helt enkelt mycket oförskämda.

Vi blev alltså kvar där i väntan på någon sorts öppning i relationerna. Staden låg bara några kilometer bort, men rent formellt var vi närmare skogen där vi sedan årtiondet rört oss på natten och sovit på dagen. Endast i våra drömmar kunde vi höra stjärnorna sjunga, de som hade varit våra avlägsna grannar under så många år. I det rum, eller rättare sagt, den sal där vi befann oss föll ständigt ett detaljrikt ljus från alla de lysrör som satt i tak och väggar. Efter några dagar var vi alla mycket trötta. Jag försökte hålla modet uppe genom att utföra en sorts tankelek jag hade lärt mig av en av de förgängliga jag hade träffat några år tidigare. Hon hade berättat att man i tider av svårigheter skulle tänka sig en form, vilken som helst och sedan låtsas att dess kanter var livets förutsättningar. Det var en fördel om man såg formen så konkret som möjligt. Jag hade då föreslagit en pepparkaksform, där kanterna var hårda, men själva golvet var mjukt och brunt. Jag minns att hon hade skrattat hjärtligt och sagt att det märktes att jag tillhörde naturfolken, vilket jag så klart förnekade. Men hennes tilltal var så fritt från förakt att jag snart glömde att det hade varit en förolämpning. I alla fall, skulle man tänka sig den här formen, och tänka sig att livet, eller kanske världen om man hade tillhörde den sidan av tron, tog slut vid dess kanter. Sedan skulle man föreställa sig hur mödosamt och besvärligt det var att klättra upp för dess kanter, bara för att få titta ut över intet. Det var en övning både i tacksamhet och anspråkslöshet. Snart började folk undra vad jag höll på med när jag i timmar satt och föreställde mig denna gigantiska pepparkaksform i tystnad och med slutna ögonlock. Först låtsades jag att jag hade börjat känna av undernäringen, men tog till slut mod till mig och anförtrodde en av de yngre min metod, med löfte om att han inte skulle sprida den vidare, eftersom det kunde uppfattas som inåtvänt. Efter några dagar kunde jag dock se att han inte hade hållit sitt löfte eftersom flera i min grupp och några i de andra, stundtals satt med slutna ögon och därefter smått generade tittade upp när någon petade på dem och undrade vad de gjorde.

Själv slutade jag genast med övningen i rädsla över att de äldre skulle komma på mig med att vara upphovsmannen till denna nya trend, som snabbt spred sig till andra sidan av salen. Mycket riktigt fick jag en tidig morgon besök av en grupp äldre som vänligt bad mig följa med till dem, de hade förskansat sig som sig bör i lokalens västra hörn, en bit från oss andra. Där bad de mig artigt att sitta ner. Jag var fruktansvärt rädd, för jag kände att ett högmod hade spridit sig i min kropp, jag tänkte för förstå gången i mitt liv, att jag borde stå upp för mitt initiativ, och inte buga mig för de äldres seder. Dock fick jag genast ett slag i ansiktet när jag hade satt mig ner och en av dem, började skälla ut mig, och påstod att jag äventyrade hela projektet med den ”psykiska farsot” jag hade spridit bland dem. Han påpekade att redan oskyldiga hade drabbats, till och med barn, så unga som sju år, hade börjat anamma detta modenyck. Då jag sa att när barnen, om så skulle vara fallet, blundade så där, bara härmade sina föräldrar, eftersom de inte hade den mentala kapacitet som krävdes för min övning, häpnade de och sa att de aldrig hade hört maken av näsvishet. Hur vågade jag säga emot dem? Tillhörde den där kvinnan jag hade samtalat med på den avlägsna hållplatsen två år tidigare, en av de förgängliga? Ja, de hade länge misstänkt att hon var en av dem, och hade sedan dess hållit ett öga på mig. Detta förnekade jag, men de såg att jag ljög och sa att de aldrig hade kunnat ana vidden av min oförskämdhet, den gick oerhört djupt, sa de. Kanske var det deras förvåning som gjorde att jag denna gång kom undan med en ganska mild behandling. Redan nästa morgon kunde jag röra mig, även om jag de närmaste dagarna hade svårt att kissa. På den här tiden var det vanligt, att den äldste, efter ett samtal, tilldelade den anklagade ett snabbt och effektivt slag strax över blygdbenet, som en påminnelse och vår förfäders påstådda martyrskap. Det betraktades som ett slags kärlekshandling.

I alla fall, verkade min metod, som nu hade spridit sig till hela befolkningen, mildra våra väktares misstänksamhet. När de såg tecken på något som liknade deras egen religiositet – de bedrev själva flera gånger om dagen religiösa böner som till det yttre liknade min övning – blev de alltmer övertygade om att hela saken med vår vägran att uttala namnet på vårt ursprung, endast hade varit ett språkligt missförstånd, och de skulle genast begära uppskov hos myndigheterna. Och någon vecka senare, då många av oss tyvärr redan hade dukat under, fick vi tillåtelse att röra oss mot staden. Medan detta gladde de flesta av oss, var de äldre uppenbart irriterade, eftersom de nu insåg hade blivit satta i en försvagad situation. Något som de helt riktigt ansåg var mitt fel, och som de denna gång mycket artigare, men dock bittert förklarade för mig skulle kunna äventyra hela vår kultur, i och med den nya stadens lockelser. De visste helt enkelt att den makt de hade haft över oss tidigare, genast skulle förvandlas till traditioner och tomma riter när vi alla trädde in som enskildheter i stadens myller, en stad som hela tiden hävdade historiens relevans. Vi stod helt enkelt inför ny typ av utrotning, mer raffinerad, expansiv.

Reading av AFRIKA på Dramalabbet

2008-02-13T12:50:00.002+01:00

Onsdagen den 27 februari klockan 1900 gör Dramalabbets Färskpressat en reading av min pjäs AFRIKA.

Dramalabbet ligger på Östgötagatan 2, vid Mosebacke.

Gratis inträde.

För mer information, se:

Dramalabbet.

och

Fria scener.

Dagen dikt

2008-02-11T14:48:00.000+01:00

Vi började med att sätta nålen i dem.

Sedan sög vi oriktigheter ut ur dem.

Maskinen brummade i bakgrunden.

Om natten drömde vi om ljudet, det förvandlades till tusentals fötter.

Men vi vill inte sluta.

Vi hade det inom oss. Längtan efter att få göra det igen.

Rummet. Kaklet. Slangen som gick från apparaten.

Det var tryckluft. En sådan där som man pumpar bollar.

Det var som massage när man rörde vid den, den skakade.

Och så hade vi dunkarna, som bars ut.

Fast natt och dag går egentligen inte att tala om.

Det var lysrörsljus.

Dörren på ena sidan. Dörren på andra sidan.

Att det var så tyst innanför den.

Sedan kom någon och ville göra musik av det.

Harmonier, disharmonier av väggarna, britsen

och av oss. Som om vi hade något med det där att göra.

Vi var inredning.

Dagens dikt

2008-02-08T14:03:00.001+01:00

Det förlorade rummet, äntligen vitt.

Mannen ritar sina bokstäver på ett blött papper.

Annars är osäkerhet.

Rummet är en ton, en frekvens.

Mannen inåtvänd mot en tid som smalnat av.

Han håller på med någonting.

Krafsslag mot pulsen, mot att finna sig i det.

Förgöra sig, en gång. Uteruppstå alltid.

Han är bror. Brodern vill ett dött djur.

Annars är slitna andetag från elektriska ljus i rummet.

Det pågår sprudlande liv, myllret av kolonier.

Men han är sina skäl.

Prosa

2008-02-06T11:35:00.000+01:00

Du kanske sitter vid skrivbordet och arbetar med en text. Plötsligt inser du att mjölken kokar på spisen. Du reser dig och gör samtidigt en rörelse med handen mot en ålderdomligt värdefull vas som faller i golvet och splittras. Du står och tittar på resterna av något som fanns några sekunder tidigare, något som hade funnits i generationer är borta för att du en kväll kände att du inte skulle kunna somna.

eller

Du hänger försiktigt upp ett urverk i Empirstil på väggen, men efter några timmar släpper murbruket sitt grepp om både plugg och skruv. Mitt i natten vaknar du av ett brak du tror är undergången. Du blir först upphetsad, men när du sedan tänder lampan och ser vad som har hänt söker du febrilt hitta något värdefullt i glassplittret på parketten. Du står där naken och tycker dig stirra på Gud, att han äntligen har låtit Abraham sticka kniven i sin son. Då tänker du, för att rädda dig, att smärtan stärker – cruel to be kind – men inser snart att det som hände inte har någon som helst mening.

Du tittar på dina händer. Spåren är borta.

Dagens dikt

2008-01-04T12:25:00.000+01:00

Det är som med kärlek, den faller
och öppnas. Som kastanjer.

Men också maskinerna spricker
och rinner ut sitt innanmäte på byggnadsplatsen.
Helt plötsligt är det hjärtats slut.
Alla tidigare sammanhang, plastfodralen, kartongerna
alla typer av förvaringssystem
som inte längre vill begäras. Sedan är minnet om den vänskap
man kände till det hela - de allra minsta tingen - som löv i blåst, fastkletar sig mot fönsterglaset och man öppnar och faller
det då ut ur hjärtat
ner i rabatten och blir ett nytt träd, osv.

Skönhet, det är efteråt.

Adventdikt

2007-12-19T08:40:00.001+01:00

Det där ljudet
som uppstår när dagsljuset möter arbetets rörelser.
Det hörs ett knaster när strålarna träffar fingrarna
mot tangentbordet. Denna bakgrundstrålningen
denna Guds andedräkt
där han ligger och andas ut sitt förakt för oss.

Han tycks få sin energi från den enformiga upprepningen.

Dagens dikt

2007-11-22T10:36:00.001+01:00

En begravningsbyrå
lite längre fram på gatan.

Som om dikten först blir verklig
i ett sådant stumt och trubbigt fodral.

Orden tystnar inför den stillhet
varifrån de kommer.

Dagens dikt

2007-11-15T11:29:00.001+01:00

Dikta gardiner och andra detaljer
i vardagsrum som skyr sitt mörker.

Som om det handlar om
att väl kunna genomföra sina kopior.

Ur "Sidsåret", skriven 2002.

2007-10-29T16:47:00.000+01:00

SMULTRONBLOD

utsmetat ljus runt munhålen

jag släcker ditt vapen sanden somnar till glas

i vårt hudrum när det skymmer

***

det där som tvingar det som vill
önskas varje morgon

handen hålls hårt här fingerleken bland mina blad
kronor pärlor i mig

mitt varma saltträd under locken svarta gömstället

ett bittert regn att le med oss

***

som ett nykläckt rakblad bland skuldrorna jag vaknar långsamt ett sträck
ner mot ditt lås mot ditt söta havsband

stel lövhinna över ansikte hals ömsar dig och dina drag

skär tungan i tre

***

min kropp plöjs ner i din
är bröd

du nickar dina slutna ögonlock

under min jämna magrad

***

ljumsken är en plats du vill att jag

***

vi ljudar våra kön vänder sig om under något
vattenkrusande tynger mot spridande löv

hela mitt liv i rispan
sömnen aldrig läkt

smultronblod på kudden

***

med min mörkertunga din nacke innantill

någonstans i dig

ges mig ett söndertal ett inombords

***

främlingsljuset är här jag öppnar min
starkaste hinna

kroppsljuset i min ljuskammare

som drar åt det starka

det som drar det som jag vill ha
jag önskar mig själv något att hålla åt

***

släthetens betydelse i mig din mage
över mundelarna

min glipa är hemma
hos dig

jag vill att vi känner så här

***

är du tung mot detta vita farvatten

när sömnen ligger stilla i din hand

eftervågor ska komma blir vår vattenskåra borta

***

hudnära länd bland bristskotten ryggslutet spänner mot mina
klämda händer

det är här igen elden i min mun tunga sprucken innåt mot glashjärtat
såret lent

jag ser mig i ditt svarta öga

***

nattliga kylda körsbär här i munnen omkring mig att gräva ner
min nötta hand min starkaste tunga i dig
att försöka omsluta vår värme

insidan av mina andetag röda jakterna
som hudhål biter jord
och järn

inget är en mörkhet till och med munnen smakar
salt

***

det blommas vita och spridda blad runt
din mage rygg

flämtar du kokoshjärtat

det här svala regnet
över nötta händer
- munnen brister

vi hoppas det här är en plats
vi kan lyfta

Dagens dikt

2007-10-22T12:17:00.001+01:00

Bland skrivbordens skavda ansikten
och förtärs av en inre glöd
som liknade de lysande siffror, talmängder i själen
när det kommer ut ur munnarna
som uppdämt vatten i övre Sveriges forsar.
Ingenting känns längre avskilt
utanför evighetens kör av timmar i kontorslandskapet.

Själv har åsneriddaren kopparärr
och manschetter, han som står
mitt på golvet i karaoke och tårar.

Spetälskt hungrar efter mening
och en genomförbar sexualitet.

Dagens dikt

2007-10-17T09:09:00.001+01:00

Erkänna familjen som en plats
för en mer effektivt användning
av känslo- och sexualliv.

Som man kan känna det

2007-10-13T12:12:00.000+01:00

Dagens dikt

2007-09-26T22:31:00.000+01:00

Som indela sig själv
i framgång och irrelevans
en själslig politik
som förvandlar de mest obegripliga känslorna
till ivrig barnuppfostran
och en åtminstone hållfast rädsla.

Dagens dikt

2007-09-11T06:58:00.000+01:00

Jag är en symbol i en fransk dikt

skriven av en poet som behärskar sig.

Dagens dikt

2007-09-06T19:25:00.001+01:00

Den eventuella människan
är som ett exempel på sig själv.

Därför tar hon sig själv samma värde
som vattnet
att det har samma koncentration
samma handfallenhet. Det följer
men följer sig självt.

Dagens dikt

2007-08-24T12:11:00.000+01:00

Den som fick se Gud på platsen mellan en öl
och parkbänken
att han var där i ett frö av en fimp. Heligheten
utanför köpcentret i frusna kartonghus. Inte Gud
i teatrarna. Inga gudar i människor
som vandrar i löpsedlar
men den lilla personens kök, att skåpsluckorna
och senapsburken som blev dricksglas med Cola och sprit
med en oräknelig mängd kvällar framför teven.
Att det inte är passivitet i att konsumera populära åsikter
om rättvisan, trygghet på våra gator.
Men att det liknar det sätt som kultplatser uppstår ur jorden
när människorna samlas, att just här
kommer det ovanliga in i det olidliga. Just det där märkliga
förhållandet mellan rasism och längtan.

Han får ju inte plats i tomheten. Istället aurafotograferade
semesterbilder och överlämnar det till barnen
och deras barn. Likt kataloger över en förvirring.
Det är inte förakt. Det är upptäcker.

Dagens dikt

2007-07-15T12:14:00.000+01:00

Att samla in det ljus som fastnat i ögonen
på dem som ständigt hindras
från att tala om det outhärdliga
i att vara tacksam
och hellre ligger stilla under akutintagens lysrör
och lyssnar till ljudet av det likgiltiga surr
och sprakande
som inte bara hör maskinerna till.

Sidsårsteatern ger...

2007-06-25T22:04:00.000+01:00

Ur Förhörsledaren.

Det gifta paret, Harald och Irene har bjudit Stefan på middag.

HARALD : Jag vet inte vad du tycker om… vad du tycker om för musik?

STEFAN: Nej, jag är lite av en allätare, som man säger. Både Toto och de tre tenorerna.

HARALD: Ja, klassisk… musik.

IRENE: Till Harald. Du tycker mest att de skriker.

HARALD: Nja…

STEFAN: Jag fick en klassisk skolning kan man säga. Rena rama borgerligheten, min uppfostran. Beethoven, Mozart, alla de där stod på hemma på… grammofonen, som man sa då. Det var ju sådana där vinylskivor som är så populära bland ungdomarna idag. Det kan man ju förstå. Själva känslan av dem, när man släpper ner nålen på skivan. Det är ju inte alls samma sak idag. Man trycker på en knapp och ut strömmar musiken. Det är inte samma känsla.

HARALD: Vi blir allt mer distanserade.

STEFAN: Det är ju någonting man måste lära sig att uppskatta, klassisk musik. Jag kan till och med tycka det är roligt att gå på modern dans. Jag vet inte, men när de rör sig så där… Det betyder inget kanske, men att det ändå kan… säga någonting om oss människor, hur vi har det. Förstår ni vad jag menar?

IRENE: Ja, vi var ju och såg Bounce för ett tag sedan.

STEFAN: Ja, det är ju modernt... att det är nytt… Men jag menar sådant där… alltså modern dans, som kommer från balett, att det kommer från det. Alltså… Paus. Nej, jag vet inte. Helst lyssnar jag faktiskt på visor. Hasse och Tage och sådant där. Gula hund.

HARALD: Jaha… Det har vi inte. Men vi har lite jazz här. Fick en skiva av Irenes bror för några år sedan. Jag kan leta upp den om du vill. Alltså om du vill höra jazz, om det är det du vill höra. Annars… jag vet inte. Vi lyssnar inte så mycket. Det är mest om man är på fest, eller är på bilsemester. Det är så mysigt när man reser. Annars, nej, vi…

IRENE: Avbryter. Kanske bäst att ha det tyst så blir vi inte oense.

HARALD: Jag är inte oense.

IRENE: Man kan väl bara få sitta och prata lite? Man behöver inte alltid ha något på. Jag menar som förr, vid lägerelden, att man lyssnade på varandra.

STEFAN: Prata med varandra.

IRENE: Ja, det där lugnet som fanns då. Innan teven.

HARALD:Tystnaden kanske… Det kanske… Paus. Då lägger jag undan den här.

Dagens dikt

2007-06-14T10:27:00.001+01:00

Drömmen så om en tid
då undantagen
inträder i det heliga
innanförskapet
för att äntligen låta utplåna
sina enskildheter.

På nittiotalet

2007-06-14T10:14:00.000+01:00

Jag och Morgan flyr en litteraturdebatt.

Dagens prosa

2007-06-05T14:15:00.000+01:00

En indisk pojke. Det krävs att han går i trasor, eller från ett välbärgat hem. Det är väl Oxbridge. Något sådant. Att exotismen ligger som en bakgrund till orden. Man vill undersöka huden på denne lille kille. Att när han uttalar orden på engelska finns det en liten komedi med P. Sellers där. Han som i vit tropikkavaj skojar med ”d”, sådan där djupa d:n som finns även hos denna pojke som böjer sig ner efter en rupie, eller en bit lapp han har tappat på den dammiga marken, inte så långt från en familjs kök. Han är inte kastlös som dem.

Svenskheten, när den endast är gulblå ansikten vid sportsliga eller festligt nationella evenemang. Inte messmör och trähästar, eller någon sorts känsla av meningslöshet, men ett deltagande i årliga aktiviteter. Viktoria fyller ju år på sommaren och fadern står där och viftar med sina ordsvåra händer. Han vet vad han ska säga då. Då vet han att hans dotter fyller år och han leder hurrandet av människor med stjärtarna på genuina träbänkar.

Men att placera en berättelse om en liten pojke i 20-talets Indien. Man ser kärror. Kanske inte så mycket annat än det. Om man då istället flyttar denne indiske pojke till ett Sverige, placerar honom mitt på asfalten i en liten håla, ger honom en serietidning i handen. Rosa byxor. Lingult hår och mörk hud. Då kan man tala om en blandning. Han är en främling, men detta land är ingen främling i honom.

Så kan man också göra tvärtom, att han smälter in perfekt bland människorna. Klart han ska ha en flagga på svenska flaggans dag och vifta med. Det syns ju ingen skillnad på honom när man ser svärmen av barn och flaggorna höjda i högerhanden, rakt upp mot vädret. Nej, då kanske det är obegripligt att han känner sig främmande, att han tar ner handen och ger flaggan till fröken som genast ger den tillbaka till honom. Då är han inte någon främling, men landet en främling i honom.

Men den indiske pojken? Han som lever därnere långt ifrån kylan och välståndet och kylskåpen som innehåller mat som han bara kan drömma om. Pojken har precis tagit upp kronan ur rännstenen. Kvinnan som sitter på marken har sagt något till honom, men han förstår inte hennes dialekt. Han har svarat på engelska och sprungit därifrån.

DJ

2007-06-02T11:59:00.001+01:00

Jag bytte skivor utan att egentligen förstå varför. Jag hade gjort det en tid på helt olika platser.

Dagens dikt

2007-06-02T11:49:00.001+01:00

Den ekonomiska
förtjänsten i begreppet
synd.

2007-06-02T11:43:00.000+01:00

Vi var vänner tills den dag jag förstod att han verkligen var kristen.

2007-06-02T11:40:00.000+01:00

Det var här Kalkyl gjorde knarket till Tintin.

Dagens dikt

2007-05-28T14:06:00.000+01:00

Sökandet efter helt andra intressen
när kriget grävde ner sig
i det namn- och svarslösa mörker
som kom alla inifrån.

Dagens dikt

2007-05-12T13:33:00.000+01:00

Hat var allt i begynnelsen. Omgiven av ingenting.
Ordet sprang fram, spretade i regnet.
Hatet formade sig till liv. Och det var skönt.
Det kändes så.

Det började ett tevebrus, en väldigt lång tystnad
i det elektromagnetiska gräset på savannen.

Lejonet gäspade, så oändligt uttråkad
när jag ligger här däst av honor. Sand bits i pälsen.
Dess årmiljoner av likgiltighet är mig outhärdlig
jag med mitt lejonhjärta.

Ur Ophelia (arbetstitel)

2007-05-11T12:44:00.000+01:00

Polonius kommer in från vänster.

POLONIUS: Badar du nu igen?

OPHELIA: Utifrån. Ja?

POLONIUS: Det är bra att vara renlig. Det är en helighet. Men överdriften är en synd. Lite är alltid bättre än mycket. Man bör undvika över, hålla sig väl med under. Alltså, hellre underdriften än överdådet. Hellre underbar, än bar över underlivet. Ha, ha. Paus. Avsides. Alltså, enligt min analys, hellre underliv, än överliv. Men inte för mycket. Till Ophelia. Det viktigaste är att inte ge sig hän. Sakta ska man vandra fram. Främst kvinnor ska ta försiktigt med hastigheter. Brådskan är manlighetens hägn. Mäns blod kokar i närheten av kvinnornas kyla. Därför är månen kvinnan. Den är kall. Solen är mannen, och brinner. Hör du vad jag säger, dotter?

OPHELIA: Vad säger du, min fader? Talar du till mig?

POLONIUS: Du är ett blötdjur, Ophelia! Kom upp ur badet! Jag vill prata med dig! Paus. Varför har du låst dörren? I den här familjen har vi inget att dölja. Lås upp dörren, men stäng porten till din dygd! Ge sedan nyckeln till mig. Den dag du gifter dig överlämnar jag, din far, ditt sköte till en man i passande ställning. Inte den där Hamlet. Han vill inte se dig som sin drottning. Men han vill låna nyckeln, som ett tidsfördriv. Där ska du passa dig! Paus. Hör du vad jag säger! Öppna dörren!

Laertes in från vänster.

LAERTES: Min fader, vad sker här?

POLONIUS: Hon har låst dörren!

LAERTES: Vad finns för lås att undfly dig, från det du begär?

Paus.

POLONIUS: Hon badar igen.